Du springer långt i ett ganska långsamt tempo, detta eviga nötande som aldrig tar slut. Mil på mil. Du har långärmad tröja och långa tights, dina stabila långdistansskor snörar du på dig jäääääättelångsamt.

Här läser bara långlöpare, hur har jag snurrat in mig här? Jag som älskade korta rivjärnsintervaller. Med trött blick brukade jag snegla på långlöparna som nötte runt, runt i stela löparsteg. Inte en tempoökning så långt ögat kunde se. Ja, låt dem löpa tänkte jag. Inte lär ni bli bättre så länge ni håller samma tempo dag ut och natt. Jag som ansett mig som fastgrodd medeldistansare som körde knäböj med 130kg och inte backade för skivstången har nu blivit en riktig långjaling som plöjer genom snö och is som ett duracellbatteri. Vem lurade in mig i det här? Vem lurade ut mig från Bosöns sköna atmosfär? Vem bände ihop skivstången och slängde bort den? Jag fattar ingenting.

Helt plötsligt har jag fått mig en ny titel. Jag är en långdistansare. Ett ord lika svårt att uttala som bokstaven Ä. För mig som är född i ”E-bältet” nummer ett, det vill säga Roslagen, så är det näst intill omöjligt. För jag tränar inte, jag trenar, jag äter inte, jag eter. Rev, gres, reker, velkommen osv. Det är fler e:n i medeldistans än i långdistans (som till synes inte har ett enda) och för mig blir det bara eeenstaka distanspass och inte massor. Passar mig alltså utmärkt.

Jag står med en fot i (vatten)graven och den andra fortfarande i livet. Träningen går i det blåa bandets sturska träningsmelodi medan tävlingen går i långdistansens tecken. Vad som är grav och liv är upp till var och en. Men jag säger som Lena Berntsson när hon får frågan vad hon ska satsa på - sprint eller tyngdlyftning; ”Nä, jag kan inte välja, jag kör båda”.

Att vara långlöpare har sina variationer har jag märkt nu när min inblick har blivit vidare. Att springa maraton och 20 mil i veckan… nä, det skulle jag aldrig orka, men att träna medeldistans gör mig ändå till en hållbar ”medellånglöpare”. För det är väl det jag anser mig vara, för längre än 5000m har jag just nu väldigt svårt att se. För jag vill fortfarande kunna lyfta ”tunga” vikter och springa snabba intervaller på en solig medelhavsarena.

Fast jag erkänner att det där med långdistans charmar mig mer och mer. Det finns en enorm värme och glädje bland de som väljer långt, det finns motivation som får den mest luttrade att höja på ögonbrynen och maken till trevligt folk får man leta efter. Så hur har jag lyckats vända ryggen till långdistansen så länge, för den tilltalar mig helt klart? Men jag har tid att ta igen det. Fast nu måste jag nog smörja bort den ”lilla” träningsvärk jag uppbringade efter dagens snabba intervaller (2(5x100m), 5x40m starter, 1x1200m, 1x600m, 5x200m).

Idag en medeldistansare, ikväll ett fossilerat skal, imorgon en långdistansare… Multipla personlighetsdrag. Lobotomicentralen nästa, tack.

Long Live Långt