Ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja… Qatar, inte Qatar, Qatar, inte Qatar… Suck. Min uppladdning har inte helt gått enligt planerna. I fredags kom jag halva uppvärmningen innan smärtan rev sönder mig. Då var det många tankar som rullade runt i huvudet. Ilska, besvikelse, uppgivenhet och accepterande. Ok, det skulle alltså inte bli någon sandöken för mig, ingen burka, ingen emir till bordsgranne, inget kamelkött till middag men framför allt ingen VM-start. Hur ända in i baljan har jag lyckats dra på mig denna fjantskada som inte ger sig till känna förrän jag tränar och som dessutom försvinner totalt efter sista steget.

Det måste vara en elak och dum tomte som har slagit sig till ro där inne i hälen med omnejd och slipat renhornen mot min hälsena eller mot slemsäcken på insida vänster fot och ibland på utsidan.

Jag var flyende arg när jag i fredags åkte hem från träningen på Bosön. Svartare än vanligt i och runt ögonen blängde jag ilskt på de glatt kvittrande krogbesökarna på gatan, nästgårds, hemmavid. Jag traskade vidare hem med träningsväskan över axeln och fortsatte resten av kvällen i åskans tecken. Dagen efter var jag snällare. Som sagt; ok, inget Qatar, bara att acceptera.

Men efter en lyckad massagebehandling var det som om gråkappan fick liv igen och klarnade upp. Helt plötsligt började det kännas bättre och bättre. Men fortfarande var jag i mellanmjölkens land i mitt svar angående VM-start. Nja…

Idag, tisdag var jag fortfarande en nja-sägare, precis som med folkomröstningen 1980 om kärnkraften; Ja, Nej och Nja (linje 3).

Men efter ett bra eftermiddagspass där smärtan var väck á la fönsterputs, kände jag hoppet spira. Jag letade och kände efter, fanns inte smärtan där någonstans? Men nä, så nu håller jag tummarna att det håller. Väskan är packad och full, och jag med den… Nu blir det kutym i Qatar.

Men först lite Aerosmith och Run DMC på VH1.