Ja, så var våren här igen. Jag minns ett inlägg jag skrev för ganska så exakt ett år sedan. Det handlade om pollen och astma. Det är bara att åter buga och bocka för dess ovälkomna ankomst. Den kom med pompa och ståt på Eriksgata prydd med blommor och blader. Suck, ja, då var det dags igen.

Föraningarna kom på lägret i Portugal, mina ögon svullnade och tårarna rann som syndafloder, men värre än så blev det inte förrän jag åter klev av flyget hemma i Stockholm. Då kom klubban. Nu har jag levt i ett töcken i snart en vecka, formen jag då hade känns som bortblåst. Då radade jag upp tider på löpande band som bådade lysande form och rejäla utsikter för pers på både den ena och andra distansen. Nu mest trötthet.

Idag kom jag hem från Oslo efter att igår tragglat mig igenom ett 3000m lopp på mediokra 9.22.03. Dum som jag var körde jag uppvärmningen på gräs och det artade sig inte bättre än att jag därefter tappade rösten, som fortfarande inte helt har kommit tillbaka. Inga Nicolai Geddaimitationer... O helga natt... Kroppen kändes snabbt trött och tung även om jag startade med friskt humör på första kilometern. Motståndet i kroppen blev värre och värre för varje meter jag sprang. Franska motståndsrörelsen, Le Maquis, under andra världskriget kanske hade varit något för mig att ansluta till. ”Je suis en resistöre” (franska verb är inte att leka med).

Men så här var det förra sommaren och sommaren innan det och så länge jag kan minnas, så det är inte så mycket att orda om utan bara att gilla läget. Det värsta kommer att lägga sig om ett tag och förvandlas till en mildare form. Men visst, att vara pollenallergiker och dessutom ha astma är min svaghet som löpare.

Fast vad ska jag klaga på egentligen? Det blev ju faktiskt utomhuspers med 1sek, jag fick njuta av Oslo i dess finaste skrud, maten på hotellet var underbar och resesällskapet likaså (Lisa Blommé). Jag hade ”kämpegöy”. Lax till frukost, alla rätt på korsorden hädanefter, mitt hjärta är oljat.

I morse, innan avfärd hade jag och Lisa bestämt oss för att bege oss ut på en timmes löprunda bland Oslos finkvarter. Jag som inte kan springa på fastande mage kravlade mig upp med tuppen till sju. Glömde bort att borsta håret och med tunga ögonlock, sjavig tröja och lodiga träningsoverallsbyxor masade jag mig ned till frukostbuffén och blev mäkta skräckslagen av allt fint folk jag där mötte. Det var kritstreckrandigt, dyra dräkter, fint lagda frisyrer, fräschör och välstrukna skjortor om vart annat. Jag tog min tallrik, fyllde den snabbt med Gud vet vad och hastade iväg till skamvrån för de icke uppklädda. Jag satt själv i den vrån…


Väl tillbaka i Sverige mötte solen och värmen oss på Arlanda. Men på något underligt sätt så går det aldrig några bussar när jag väl behöver dem. Jag som springer överallt åker sällan buss, men när det händer så går de alltid sönder, brinner upp (jo det har hänt) eller så dyker de helt enkelt inte upp. Idag var inget undantag. Alla andra bussar kom utom de jag hade att välja på. Jag väntade och väntade… men nä… så det blev till att gå hem sista biten (30min) med tung ryggsäck och svettiga kläder. Som tur är ska jag inte sitta på någon fin restaurang utan jag kunde i lugn och ro svetta mig över Västerbron och njuta av utsikten istället. Sedan, när jag hade 5 min promenad kvar, kom alla bussar som ur en ketchupflaska.

Jag ryckte på axlarna åt busstrasslet, precis som jag ryckte på axlarna åt gårdagens 9.22. Det kommer fler tåg… Tågtrafiken kan man alltid lita på…

Läs Lisas blogg så får ni en mer utförlig resumé av själva loppet och allt runt omkring! http://lovethechallenge.wordpress.com/category/lisa/