Ett år har gått sedan förra året… Jo, det är sant. Men en skillnad från förra året är att vi i år hade lag att sadla på startlinjen. Skoj!

Dagen började halvbra för min del. På något vis lyckades jag i sömnen stänga av väckarklockan och sova vidare! Det är sådant som händer ungefär en gång vart tionde år. Så nu är jag säkrad på den fronten ett tag framöver i alla fall. Men det blev raketstart ut i köket, mola i mig någonting som liknade frukost. Studsade vidare runt som en skållad råtta och rev ihop behövliga pinaler, drog en borste genom håret och nja, nä, ingen bra hårdag, vidare leta efter SL-kortet som ALLTID ligger på samma ställe, men inte idag... Klockan slog 08:00, då ringer det på dörren. En granne vill låna ut sin balkong till frukost. ”Det är underbart där uppe nu, solen ligger på, här har du nyckel, jag är borta till ikväll, kaffe finns”. Vilka underbara grannar! Synd bara att jag var uppbränd av brådis till bussen, andan var i halsen och jag fick tacka innerligt för förfrågan.

Men jag hann till Norrtälje, i god tid. Vett och etikett.

Oron över astman och pollen tyngde mig dock lite. Men igår regnade det och nordanvinden idag gjorde luften till min fördel. Solen sken och jag kände mig, för första gången på två veckor, riktigt alert. På tiden. Det var glädje och jag njöt av löpningen även om jag fick jaga som en röd gris loppet igenom.

Mjölksyran höll sig borta och jag travade på i ett jämnt tempo, plockade placering på placering. Men jag mäktade inte med att fånga in de sista sekunderna, avståndet var för stort. Men vi fick med oss en bronspeng vilket jag tycker vi ska vara nöjda med. Moa, som hade förstasträckan, stod och spydde efter sitt lopp vilket visar på en järnvilja att verkligen vilja göra allt och inte ge sig. Det är det som är så charmant med stafetter, vi kämpar för varandra.

Bussen tillbaka mot Stockholm stannade vid KTH och jag bestämde mig för att gå hem. Solen sken, folk flanerade, fikade och såg allmänt glada ut. Jag knatade på hemåt men till slut stannade även jag till för en fika på ett mysigt ”hål i väggen” vid Odenplan (ödesplan). Min Rånäskollega Anna Rubusch gjorde mig sällskap. Samtidigt som vi firade medaljen med en kaffe och bulle diskuterade vi krigen under 1900-talet. Tillslut blev vi så deprimerade av krigseländet och tittade längtande ut i solen, tittade åter på varandra och sa att; ”nä, nu bryter vi upp den här fikan”. Jag promenerade vidare. Anna tog bussen till sin nyhyrda kolonilott för att gräva och rensa.

En dag av blandad kompott/komplott/kompost, men med en gemensam nämnare; Glädje.