… tack och hej, nu går Löpeld i graven. Det har varit en ära, men nu stänger kiosken med lås och bom.

Jag antar att jag åter kommer uppstå, som asarnas Särimner men i en annan form, under annat namn och på ett annat oskrivet blad. Men jag vet inte var, hur, när och varför ännu. Jag kanske blir runristare, klottrare, serietecknare eller bara en ny Sokrates. Tankeverkstaden har börjat pyra och Löpeld behöver mer glöd och bränsle för att hållas vid liv.

Men inga åskväder och blixtar så långt ögat kan nå, inte ens en endaste liten solsticka inom räckhåll för att få fart i elden.

Jag låter Löpeld förkolnas. Kvar är nu endast en liten ”indiansk-rök-puff” till hälsning, som en dimma bland skarpa löpare.

Någon springer fram med vatten… psssssssss… sista sucken…

Tack och Hej och på återseende!

Ett år har gått sedan förra året… Jo, det är sant. Men en skillnad från förra året är att vi i år hade lag att sadla på startlinjen. Skoj!

Dagen började halvbra för min del. På något vis lyckades jag i sömnen stänga av väckarklockan och sova vidare! Det är sådant som händer ungefär en gång vart tionde år. Så nu är jag säkrad på den fronten ett tag framöver i alla fall. Men det blev raketstart ut i köket, mola i mig någonting som liknade frukost. Studsade vidare runt som en skållad råtta och rev ihop behövliga pinaler, drog en borste genom håret och nja, nä, ingen bra hårdag, vidare leta efter SL-kortet som ALLTID ligger på samma ställe, men inte idag... Klockan slog 08:00, då ringer det på dörren. En granne vill låna ut sin balkong till frukost. ”Det är underbart där uppe nu, solen ligger på, här har du nyckel, jag är borta till ikväll, kaffe finns”. Vilka underbara grannar! Synd bara att jag var uppbränd av brådis till bussen, andan var i halsen och jag fick tacka innerligt för förfrågan.

Men jag hann till Norrtälje, i god tid. Vett och etikett.

Oron över astman och pollen tyngde mig dock lite. Men igår regnade det och nordanvinden idag gjorde luften till min fördel. Solen sken och jag kände mig, för första gången på två veckor, riktigt alert. På tiden. Det var glädje och jag njöt av löpningen även om jag fick jaga som en röd gris loppet igenom.

Mjölksyran höll sig borta och jag travade på i ett jämnt tempo, plockade placering på placering. Men jag mäktade inte med att fånga in de sista sekunderna, avståndet var för stort. Men vi fick med oss en bronspeng vilket jag tycker vi ska vara nöjda med. Moa, som hade förstasträckan, stod och spydde efter sitt lopp vilket visar på en järnvilja att verkligen vilja göra allt och inte ge sig. Det är det som är så charmant med stafetter, vi kämpar för varandra.

Bussen tillbaka mot Stockholm stannade vid KTH och jag bestämde mig för att gå hem. Solen sken, folk flanerade, fikade och såg allmänt glada ut. Jag knatade på hemåt men till slut stannade även jag till för en fika på ett mysigt ”hål i väggen” vid Odenplan (ödesplan). Min Rånäskollega Anna Rubusch gjorde mig sällskap. Samtidigt som vi firade medaljen med en kaffe och bulle diskuterade vi krigen under 1900-talet. Tillslut blev vi så deprimerade av krigseländet och tittade längtande ut i solen, tittade åter på varandra och sa att; ”nä, nu bryter vi upp den här fikan”. Jag promenerade vidare. Anna tog bussen till sin nyhyrda kolonilott för att gräva och rensa.

En dag av blandad kompott/komplott/kompost, men med en gemensam nämnare; Glädje.

Å nej, där slog passet till. Det sämsta sedan jag minns inte när faktiskt. Det fick mig att allvarligt fundera över hur jag någonsin ska klara av mina uppsatta säsongsmål. Jag satte mig på den nötta tartanen på Kristinebergs IP efter avbruten träning och var väldigt nära tårar. Inga tårar över avbrutet pass eller dåliga tider. Nä, det handlade snarare om tårar över att kroppen mår dåligt av all pollen och astma jag just nu kämpar hårt mot.

Efter tre stegringslopp hade jag ont långt ned i luftrören och jag kände mig yr. Jag har märkt att jag blir bortdomnad i huvudet när jag tränar under de här förhållandena. Kanske inte så bra och det slutade inte bättre än att jag fick gå hem, kroppen värkte. Att jag ska kunna springa 3000m på 9.05 igen känns som en flygresa till Nya Zeeland. Alltså väldigt långt bort.

Nu till helgen går startskottet för stafett SM i Norrtälje. Hemmaplan. Jag ler och säger; ”Å vad kul det ska bli”, men i själva verket vill jag bara sova mig förbi allt och vakna upp i höst då luften åter igen är kristallklar sånär som på Hornsgatans berusande smogg.

Men allt ont har något gott med sig. Det är bara det att jag glömmer bort hur illa det är varje vår, hjärna och kropp glömmer smärta fortare än ett överstökat 100m lopp. Men nu är den här igen och jag blir lika chockad varje gång. Men som sagt; ”allt ont…”

I det här fallet betyder det att jag nu får mer tid för böckernas värld. En värld att drömma sig bort i, att upptäcka, att oja sig åt eller att skratta åt. Just nu ligger en hög framför mig. En av dem; Röda Armén. Jag är såld. Jag gapar förstummat åt ondskan, en ondska jag inte trodde fanns. Tänk bara på siffran 28 miljoner. Det är antalet som dog i dåvarande Sovjetunionen under åren 1939-45.

Det ger lite perspektiv på vad som är befogat att klaga på. En blåsa på tån, sen post, dålig träning, högljudd granne, nervositet inför tävling eller posttraumatisk astma/pollen? Jag kan garantera att de som fick sätta livet till i Kursk, Smolensk eller Stalingrad gärna hade haft en dålig dag på träningsjobbet och istället haft möjlighet att gå hem och äta en god middag och samla krafter till nästa pass.

Nä, jag har växt ifrån osämjan. Låt den istället sjunka in, sjuda på låg värme, salta och sila genom durkslag. Släng fiskrenset i form av illavarslade tider, mörbultade lår, andnöd och Björklöven. Kvar blir godbiten Stafett SM.

Sådär ja, nu ska tröttheten bort… jag ska bara… a… a… aaatjooooo… snörvel… s o v a… zzzz ... zzzz …

Dagens musiktips utan anknytning till någonting: C’est ma terre (Christophe Maé). Lättsmält (eller lättsmällt, definitionsfråga).

Röyksopp forever

Det var en gång en brevbärare så käck och munter som ingen annan. Alla i kvarteret hejade glatt: ”ÅÅÅ vad trevligt att du kommer, men säg, inte kommer du väl med räkningar, jag vill bara ha kärleksbrev”. Jag får en blink och en klapp på axeln av tant Brun, Grön och Gredelin. Tre timmar trappspring sätter sina spår i benen och jag stannar för en stund och vilar upp mig mot en vägg. Män med portfölj och kvinnor i högklackat sprintar förbi och jag känner mig lite i vägen, jag tittar lite försiktigt åt deras håll där de sitter på sin lunch, precis som om jag gjorde intrång. En stressad man stannar till; ”var det någon post till mig du förstår jag har en hel lista av punkter jag måste göra och jag väntar på viktigt material som jag måååste ha annars kan jag bara avverka 19 av mina 24 punkter så kan du vara snäll och kolla om det har kommit JAG är jääätte viktig…” Allt detta säger han i en enda lååång och punktlös mening. Jag tittar lite på honom, för inte vet jag vem människan framför mig är, för utan presentation av namn och var han bor eller på vilket företag han jobbar blir det svårt för mig. Men det är sådant som händer varje dag, ofta vet jag vem personen är men jag har omöjligt träffat på varenda människa på mitt postdistrikt. Jag får vara lite av en snok och slår upp Alexander McCall Smiths bok Damernas detektivbyrå och läser 3 sidor för att lösa mysteriet. Jag lyfter åter blicken mot mannen och säger; "jaha, nä din post blev stämplad åter avsändaren igår av en vikarie eftersom ditt namn inte står på dörren…" Sen var han ännu argare…

Men nu har sommaren börjat antåga så bemötandet börjar bli trevligare även om man trots allt ändå kan möta surfinkar som gärna vill lägga all världens fel på brevbäraren. Det har varit mitt fel att det har legat gummisnoddar i trapphusen, det har varit mitt fel att posten är sen, om hissen står så är det alltid brevbärarens fel, det är mitt fel att posten ramlade ned på deras dörrmatta där de ställt sin Mingvas/barn/hundvalp eller löddriga skurhink, jag har till och med fått höra att det var mitt fel att hennes hemsida blev förstörd och det var mitt fel att det hade blivit inbrott i en lägenhet, de trodde att jag var tjuven eftersom tjuven hade haft blåa kläder! Otroligt men sant, jag delar faktiskt bara ut posten. Men jag erkänner, jag är väldigt road av de här påhoppen, de förgyller en annars väldigt tröttsam postal vardag. Detta sökande efter syndabock är med rätt ögon humor på hög nivå.

Så när jag går in i min telefonkiosk vid dagens slut och byter om till mina stålmannenkläder; tights och vindtätt, försvinner helt plötsligt alla påhopp och folk säger istället; ”ÅÅÅÅ vad du springer bra”. Men då är det min tur att bli sur och hagla omgivningen med splitter; ”det är ditt fel att Norr Mälarstrand är full av en massa motionerande cocktaillöpare så jag inte får full sikt för min framfart, håll dig ur vägen men ännu hellre hemma…”.

Ja, så var våren här igen. Jag minns ett inlägg jag skrev för ganska så exakt ett år sedan. Det handlade om pollen och astma. Det är bara att åter buga och bocka för dess ovälkomna ankomst. Den kom med pompa och ståt på Eriksgata prydd med blommor och blader. Suck, ja, då var det dags igen.

Föraningarna kom på lägret i Portugal, mina ögon svullnade och tårarna rann som syndafloder, men värre än så blev det inte förrän jag åter klev av flyget hemma i Stockholm. Då kom klubban. Nu har jag levt i ett töcken i snart en vecka, formen jag då hade känns som bortblåst. Då radade jag upp tider på löpande band som bådade lysande form och rejäla utsikter för pers på både den ena och andra distansen. Nu mest trötthet.

Idag kom jag hem från Oslo efter att igår tragglat mig igenom ett 3000m lopp på mediokra 9.22.03. Dum som jag var körde jag uppvärmningen på gräs och det artade sig inte bättre än att jag därefter tappade rösten, som fortfarande inte helt har kommit tillbaka. Inga Nicolai Geddaimitationer... O helga natt... Kroppen kändes snabbt trött och tung även om jag startade med friskt humör på första kilometern. Motståndet i kroppen blev värre och värre för varje meter jag sprang. Franska motståndsrörelsen, Le Maquis, under andra världskriget kanske hade varit något för mig att ansluta till. ”Je suis en resistöre” (franska verb är inte att leka med).

Men så här var det förra sommaren och sommaren innan det och så länge jag kan minnas, så det är inte så mycket att orda om utan bara att gilla läget. Det värsta kommer att lägga sig om ett tag och förvandlas till en mildare form. Men visst, att vara pollenallergiker och dessutom ha astma är min svaghet som löpare.

Fast vad ska jag klaga på egentligen? Det blev ju faktiskt utomhuspers med 1sek, jag fick njuta av Oslo i dess finaste skrud, maten på hotellet var underbar och resesällskapet likaså (Lisa Blommé). Jag hade ”kämpegöy”. Lax till frukost, alla rätt på korsorden hädanefter, mitt hjärta är oljat.

I morse, innan avfärd hade jag och Lisa bestämt oss för att bege oss ut på en timmes löprunda bland Oslos finkvarter. Jag som inte kan springa på fastande mage kravlade mig upp med tuppen till sju. Glömde bort att borsta håret och med tunga ögonlock, sjavig tröja och lodiga träningsoverallsbyxor masade jag mig ned till frukostbuffén och blev mäkta skräckslagen av allt fint folk jag där mötte. Det var kritstreckrandigt, dyra dräkter, fint lagda frisyrer, fräschör och välstrukna skjortor om vart annat. Jag tog min tallrik, fyllde den snabbt med Gud vet vad och hastade iväg till skamvrån för de icke uppklädda. Jag satt själv i den vrån…


Väl tillbaka i Sverige mötte solen och värmen oss på Arlanda. Men på något underligt sätt så går det aldrig några bussar när jag väl behöver dem. Jag som springer överallt åker sällan buss, men när det händer så går de alltid sönder, brinner upp (jo det har hänt) eller så dyker de helt enkelt inte upp. Idag var inget undantag. Alla andra bussar kom utom de jag hade att välja på. Jag väntade och väntade… men nä… så det blev till att gå hem sista biten (30min) med tung ryggsäck och svettiga kläder. Som tur är ska jag inte sitta på någon fin restaurang utan jag kunde i lugn och ro svetta mig över Västerbron och njuta av utsikten istället. Sedan, när jag hade 5 min promenad kvar, kom alla bussar som ur en ketchupflaska.

Jag ryckte på axlarna åt busstrasslet, precis som jag ryckte på axlarna åt gårdagens 9.22. Det kommer fler tåg… Tågtrafiken kan man alltid lita på…

Läs Lisas blogg så får ni en mer utförlig resumé av själva loppet och allt runt omkring! http://lovethechallenge.wordpress.com/category/lisa/

Det slog mig, när jag knatade upp för gatan, vad fort allting har slagit ut medan jag har varit borta. Det blir andra ljud ute när sommaren börjar göra anspråk på himmel och jord. Lite mjukare, lite nättare och lite mer skratt. En vespa som susar om mig får ett somrigare ljud och trampet från skor låter lite gladare. Mina steg, tyngda av ryggsäck och tung resväska lät dessvärre inte lika näpna. Jag var trött och smått irriterad efter flygresan och jag kan, dessvärre, börja ana ett mönster; att jag OGILLAR flygplatser och resor. Punkt slut. Mitt humör slår aldrig fel efter långa resor. Mungiporna hänger som sura citroner och det är fel på allt, på folk, på hundar, på någon som går för långsamt och på de som klär sig i fula kläder. Toleransnivån är lika med noll. När jag blir stor ska jag uppfinna en resemaskin som med endast ett tryck på en knapp gör att valfri destination uppenbarar sig på två röda. Tänk… vilket patent jag skulle få…

Men nu är jag inte så teknisk. Jag är hopplöst mycket bättre på att läsa böcker än att skruva på muttrar. Muttrar, ja just det… symboliskt för mitt trötta sinnesmod just nu. Måste äta…

Träningsläger i all ära. När jag fick mitt träningsprogram i handen så trodde jag att jag skulle komma hem i rullstol, eller rättare sagt i permobil. För inte hade väl någon i världshistorien tidigare klarat av denna ”mastodontbenknäckning?” Jag var chockad. Men konstigt nog har jag betat av pass på pass, ett efter ett och dessutom stått pall. Min form har visat sig från den goda sidan och… och… nä, för tusan, nu skiter jag i det här… måste äta… sitter bara här och är purken och grining. Jag får nog återkomma om ett litet tag då mitt humör har stillat sig. Det är nu jag förstår den lilla ådra italienskt blod som flyter i mig. När det blir kortslutning. Som nu…

… 30min senare…

Oj, tänk vad lite mat kan göra för humöret. Nu är jag tillbaka på banan och känner mig riktigt snäll. Fler pepparkakor åt folket!

Jag ska sätta mig ned och fundera lite på det här lägret. Just nu ser jag bara en stor hög av svettiga träningskläder som bör tvättas. Resor hit och resor dit, ibland flyter de ihop så jag tror det är viktigt att tänka lite på vad man gjort och inte bara pulsa vidare utan eftertanke. Så en liten reflektion av träningslägret i Albufeira skadar nog inte. Men innan jag ger mig på den ska jag göra något jag längtat efter i hela två veckor; att lyssna på musik.

Nu lämnar jag datorn hemma och styr iväg nedåt Portugal. Träningsläger på agendan. Formen behöver slipas till, fokus behöver styras upp och tiderna förbättras. Vad kan då vara bättre än lite Medelhavsvärme, soltorkade, stenhårda tartanbanor och träningsvärk?

Jo, gott folk det ska jag tala om. Det finns något som är bättre.

Varje torsdag, för att få en guldkant på posttillvaron, köper jag och min kära vän, tillika arbetskollega, Anna von Rubusch en TB, det vill säga torsdagsbulle. Självklart kan vi även sträcka oss till att äta TB på en måndag, tisdag, onsdag och fredag. För det är ju inte bara torsdagar som är jobbiga på arbetet. Men dessa TB:s är en stilla stund i det alltmer ekorrsnurrande postala hjulet. Vi brukar luta oss bakåt i stolarna och njuta innan verkligheten springer ifatt oss igen.

Idag är det fredag men efter lunch kunde jag inte låta bli att ändå gå och köpa en försenad TB. Bullarna är läkegudinnans ABC. Kardemumma, smör, socker och kanel. En blandning som hjälper mot allt; prestationsångest, trötthet, hopparknä och skavsår. Bäst är de onyttiga från Sleven (Seven Eleven), men även bullarna på Sveriges dyraste ICA (ICA SNIKA på Kungsholmstorg) går hem som huskur i var mans kista.

Som löpare finns inga hinder på matintag, så testa TB hela veckan och se vilken effekt den ger; Fulländade depåer, kraft i maskineriet och bulle(mi). Kör på! Inget att ångra.

Men nu Portugal (eller rättare sagt imorgon bitti). Jag vill känna klöset i tartanen, äta bullar, efterrätter och godis så att kraften går åt rätt håll, det vill säga framåt.

TB är livet.

Ok, nu måste även jag ge min åsikt om terräng SM.

Spikskor, lätta skor, spikskor, lätta skor, spik… Ja, ungefär så där djupsinnig var jag under helgen som var. Jag funderade alltså mer på skovalet än nervositeten och smärtan. För jag kunde ju inte undvika att se hur den ena efter den andre stöp hulkades över mållinjen. Men så är det ju det där med smärta, kroppen glömmer så fort. Så just då, när jag stod där i mitt mest intelligenta esse… spikskor, lätta skor, spikskor, lätta skor… tänkte jag inte nämnvärt mycket på tröttheten.

Jag vägde skorna, en i vardera handen. En löpare gick över mållinjen och… Spydde. Föga notis. Tillslut vaknade jag upp ur mitt autistiska, stirriga skoval och kände för första gången nervositeten spira i kapp med tussilagon jag oaktsamt satt mig på.

Med nummer 1 stoltserande på nummerlappen traskade jag morskt upp på startlinjen. Att jag inte skulle vinna visste jag redan. Men att ge sig… ALDRIG! Och det var i den vevan jag kom på att tävling gör ont. ”Sablar, smällkarameller och järnspikar också, jag kommer krypa sista kilometern”. Taktiken var att gå med och sen se hur långt det skulle räcka. Jag vet, jag skulle kunna klassas som självmordsbenägen. Men så löd taktiken och taktiken den så blev. Jag tror jag höll 1km…

Med missad träning i bagaget på grund av en strulig hälsena kunde jag inte annat än hälsa hem. Men varför be om ursäkt för det. Att tävla är precis den hostmedicin jag behöver för att åter känna adrenalinet pyra. För nu när våren börjar glädja var och varannan gör den mig mest trött, tung och ovillig till det mesta: ”Jobba? Näää, jag vill inte. Träna? Näääää, jobbigt. Äta middag ute? Nääää, det är så långt till restaurangen. Jag vill soooova…”. Men så är det att vara pollenallergier, döööötrist och jättetråkigt och åååå ååå åå kanske alldeles underbaaart… nä, ta bort sistnämnda. Men som pollenallergier slipper man i alla fall klippa gräsmattorna. Terräng SM slipper man dock inte undan, vare sig det är högt gräs, dy eller slakmota. Köp konceptet och spring till du ser stjärnor.

Det kan jag säga var inga problem med min fantastiska form. Jag tvärdog efter ett varv på korta banan, sen såg jag hela kosmos fara förbi tillsammans med min gamla oavklarade tenta ämnet i fråga. Men jag kan också konstatera att det var frasen ”ta tjuren vid hornen” som gjorde att kroppen vaknade till liv inför långa banan på söndagen. Inget att göra åt Isabellah men en silvermedalj rikare blev jag i alla fall.

Kanske är det dags att börja smälta ned mina SM medaljer och sälja. Man vet aldrig när Posten drar in på lönen, bäst att vara förberedd och ha krut i bössan. Så jag lär nog springa några SM till för att säkra pensionen.

… men vad hände nu med vädret? Solen har stekt som flottyr hela dagen men bara för att jag ska iväg och köra bana har solen bestämt sig för att ratta miljövänligt och energisnålt. Det blir till att dra ned mössan och vindpina sig över Västerbron.

längtar jag efter:

– att sitta på café med en kopp kaffe och en god bok som bakelse.
– att åka buss och titta på folk.
– att gå i vanliga kläder, alltså inte i postuniform eller i träningskläder.
– terräng SM.

Imorse mötte jag upp Anna Rahm för morgondistans till våra respektive jobb. Det är hela 50 meter mellan våra arbetsplatser. Ibland sitter jag och eftersänder post till henne. Överhet kontra undersåte, men i löpningen finns inga ”arbetstitlar”… Vi brukar ofta ha livliga diskussioner när vi är ute och springer oavsett om klockan är 7 på morgonen eller sen eftermiddag. Imorse pratade vi en del om glädje och hon berättade om sina gladlistor. Varje kväll går hon igenom dagen som gått och rabblar upp det positiva som hänt. Det kan vara allt från att blommorna spirar i rabatten, ett leende eller ett bra träningspass. Så ja, jag har tagit fasta på det och sitter just nu och funderar på vad som gjort mig glad idag.

Jag har kommit fram till det här:

– Benen kändes jättepigga idag mot gårdens katastrofala "Bismarcksänkning".
– Jag träffade trevliga människor ute på mitt postdistrikt.
– Det kom brev till mitt distrikt som var adresserade till James Bond och Nicolas Cage… Helt otroligt! Tänk att Daniel Craig ska flytta in på min postrunda! Jag svimmar… Helt plötsligt blev posten jättebra…
– Jag åt en god chokladbit.
– När det är dåligt väder håller sig folk inne, då blir det lättare att komma fram med postvagnen på trottoaren. Idag var det dåligt väder. HURRA!
– Jag hade ett jättetrevligt eftermiddagspass med en av mina träningskompisar som även är postkollega till mig. Han sa: ”Terräng SM i Borås! Postnummer 501 26, de där jävla tidningarna man sitter och stämplar åter avsändare hela dagarna…”. Japp, alla har vi olika perspektiv.

Nu är jag mest glad över att jag är ledig imorgon så jag får ladda i lugn och ro till terräng SM i Borås – Postorderkatalogens förlänade ort. Så många av mina ovanstående ”längtpunkter” kommer att gå i uppfyllelse: Åka buss, dricka kaffe, köpa kläder i Borås och sen springa terräng SM. Full bricka!

Egentligen borde Jussi Björling sjunga O helga natt, men fråga mig inte hur jag lyckades ratta in Tommy Körberg på Spotify. Julsånger? Det är ju snart sommar… Men det är, utan invändning, en skön avslappning efter helgens alla hit- och ditflygningar. Genom, isländsk, vulkanisk obsidian, tog jag mig igår tidigt på lördagens morgon till ett snålblåsigt och narigt Uppsala. Folktomt så i vassen. Det var bara en våryster Fyriså som levde upp till det glättiga studentliv jag själv varit en del av för år sedan. Uppsalas siluett tornade med kyrktorn och slott. Och det var mot sistnämnda jag tog mina steg i makligt tempo, så där lagom peppad att kuta livet ur mig på terräng DM.

10.30 gick startskottet och jag kutade iväg på nästa års SM-terrängbana. Vid varvning började jag känna av magknip. Aj då, det här var ju inte så bra, undrar om jag klarar mig i mål… Efter målgång fortsatte jag att springa, raka vägen till toa. Har ätit järntabletter på sistone och magen är inte helt glad på mig. Efter toabesök och en riktig fuldusch, hoppade jag på Upptåget och tryckte på ”pling” vid Örbyhus station för att delta på Örbyhus IF årsmöte där jag hade blivit inbjuden att prata om min karriär. Det blev en stund av inspiration bland trevligt folk som gav mig massor av energi och smörgåstårta. Tack Örbyhus!

Idag var jag åter tillbaka i Uppsala för att denna gång springa Slottsstafetten. Vädermakterna var snällare och bjöd på lite sol. Så idag skippade jag både järntablett och mössa. Ett lyft måste jag säga. Den här stafetten har jag sprungit ett otal gånger och nästan varje gång har jag fått överta pinnen med god marginal. Men inte idag. Först till vår växling kom… Uppsala IF! Vaaa?! Men vi vann tillslut…

Nu har jag spacklat tak hemma i lägenheten och börjar känna att helgen har varit god och innehållsrik.

Nä, gott folk, här sitter jag och skriver. Jag är hungrig som en varg. Hejdå, punkt, slut.