Du springer långt i ett ganska långsamt tempo, detta eviga nötande som aldrig tar slut. Mil på mil. Du har långärmad tröja och långa tights, dina stabila långdistansskor snörar du på dig jäääääättelångsamt.

Här läser bara långlöpare, hur har jag snurrat in mig här? Jag som älskade korta rivjärnsintervaller. Med trött blick brukade jag snegla på långlöparna som nötte runt, runt i stela löparsteg. Inte en tempoökning så långt ögat kunde se. Ja, låt dem löpa tänkte jag. Inte lär ni bli bättre så länge ni håller samma tempo dag ut och natt. Jag som ansett mig som fastgrodd medeldistansare som körde knäböj med 130kg och inte backade för skivstången har nu blivit en riktig långjaling som plöjer genom snö och is som ett duracellbatteri. Vem lurade in mig i det här? Vem lurade ut mig från Bosöns sköna atmosfär? Vem bände ihop skivstången och slängde bort den? Jag fattar ingenting.

Helt plötsligt har jag fått mig en ny titel. Jag är en långdistansare. Ett ord lika svårt att uttala som bokstaven Ä. För mig som är född i ”E-bältet” nummer ett, det vill säga Roslagen, så är det näst intill omöjligt. För jag tränar inte, jag trenar, jag äter inte, jag eter. Rev, gres, reker, velkommen osv. Det är fler e:n i medeldistans än i långdistans (som till synes inte har ett enda) och för mig blir det bara eeenstaka distanspass och inte massor. Passar mig alltså utmärkt.

Jag står med en fot i (vatten)graven och den andra fortfarande i livet. Träningen går i det blåa bandets sturska träningsmelodi medan tävlingen går i långdistansens tecken. Vad som är grav och liv är upp till var och en. Men jag säger som Lena Berntsson när hon får frågan vad hon ska satsa på - sprint eller tyngdlyftning; ”Nä, jag kan inte välja, jag kör båda”.

Att vara långlöpare har sina variationer har jag märkt nu när min inblick har blivit vidare. Att springa maraton och 20 mil i veckan… nä, det skulle jag aldrig orka, men att träna medeldistans gör mig ändå till en hållbar ”medellånglöpare”. För det är väl det jag anser mig vara, för längre än 5000m har jag just nu väldigt svårt att se. För jag vill fortfarande kunna lyfta ”tunga” vikter och springa snabba intervaller på en solig medelhavsarena.

Fast jag erkänner att det där med långdistans charmar mig mer och mer. Det finns en enorm värme och glädje bland de som väljer långt, det finns motivation som får den mest luttrade att höja på ögonbrynen och maken till trevligt folk får man leta efter. Så hur har jag lyckats vända ryggen till långdistansen så länge, för den tilltalar mig helt klart? Men jag har tid att ta igen det. Fast nu måste jag nog smörja bort den ”lilla” träningsvärk jag uppbringade efter dagens snabba intervaller (2(5x100m), 5x40m starter, 1x1200m, 1x600m, 5x200m).

Idag en medeldistansare, ikväll ett fossilerat skal, imorgon en långdistansare… Multipla personlighetsdrag. Lobotomicentralen nästa, tack.

Long Live Långt

Ja, vad ska jag nu skriva. Hur kunde det bli så här tokigt?

… för jag hade faktiskt siktet inställt på 9.07 om jag ska vara ärlig. Men det höll jag för mig själv. Ibland gluttade jag på resväskan, som stod där på golvet på hotellrummet och jag hörde morrningarna välla fram ur den lilla öppna springan. ”Hur ska jag våga släppa ut det här monstret?”. Men på tävlingsdagen så hade beklädnaden friserat till sig i vett och etikett och jag kunde med lätthet ikläda mig rollen som Stål-Ulla, Drak-Ulla, Full i RUllan och Ramla omkUllan… höll jag på att skriva, men nej, inte henne utan hellre KastrUllis. Med dunder och brak skulle jag prestera tänkte jag.

Nåväl. Allt måste ställas i relation till sig själv. Sett till världen är mitt resultat inte så ögonförstorande, men sett till min egen löparprestanda är den desto större. För helt plötsligt har jag häng på tjejerna framför mig som har meritlistor à la blyklumpar och helt plötsligt är jag med i matchen och kan mäta mig i ett större perspektiv.

Konstigt det där. Som jag har strävat, kämpat och kanske framförallt drömt om den där toppen, om att få vara med och slåss och prestera toppresultat, men nu känner jag mest blyghet inför det. Kanske säger någon att det är typiskt svenskt att känna sig urskuldande och att säga: ”äsch, det var väl inget”. Men jag kan heller inte klä på mig ”klänningen stropp” och spela påhittad stjärna. För jag har bara gjort ett resultat i mängden. Allt är egentligen strunt samma (men jäkligt kul).

Det som har varit viktigt för mig är att jag nu med ett par dygns perspektiv känner att jag har tappat respekten för fart och motstånd. Att jag har fått tid att reflektera i all uppmärksamhet och känna efter hur det känns.

Visst har den här säsongen startat med överhastighet som genererat i en perssänkning med 13 sekunder på 3000m och jag hoppas även kunna få ut, kanske inte lika mycket, men ändock ett par sekunder, på 1500m innan innesäsongen är över. Men att tro att jag ska persa i varje lopp jag ställer upp i är övermod. Min fokus ska ligga på att i varje lopp få ut max av min kapacitet. För då lär jag mig, oavsett tävling, stor som liten, att alltid behålla brännpunkten het och våga lita till min egen bärighet. Det är då resultaten kommer.

Jag tror att det har hjälp mig i mina prestationer, för det är någonting jag och min tränare har jobbat med under en lång tid och kanske är det nu jag får skörda frukterna av det. Inte bara av den fysiska träningen, utan även från den mentala biten.

Nu vet jag att jag kan, att jag har tagit ett steg till i min utveckling mot mitt tak.

Jag fortsätter den målinriktade promenaden med min tränare som visar på rätt väg i form av hård, hård träning och i en uppsluppen melodi dansas intervall på intervall igenom med leenden på läpparna… eeh… tänk om det ändå vore så enkelt. Jag tror jag glömde smärtan någonstans. För det gör ont att bli bättre. Väldigt ont. Men, det blir morgondagens dilemma. För nu räcker det alldeles utmärkt med att bara vara nöjd med min nya tid. Jag fick till och med träningsledigt idag för att ta nya krafter imorgon och känna drivet igen.

Så just nu lutar jag mig bakåt… och ler.

Termometern visade minus 9 grader. Det var kavlungt. Kaknästornet tornade i förgrunden. Tre tappra hästgardister begav sig mot insprungna löparstråk.

Djurgården/Gärdet visade sig från sin bästa sida ikväll. Kylan nöp oss lite här och där; i armen, i näsan och i rumpan. Inte lite fräckt va!? Vi försökte ge igen men vi frös. För jag tror kylan sjönk ännu mer där ute på de ”öppna och karga vidderna” (hade jag varit norrlänning hade jag hånskrattat).

”Hur många lager har du på dig?”
”Vad har du för vantar?”
”Jag fryser om magen och låren”

Men någonstans ignorerade vi petitesserna som kylde våra ”lekama” kroppsdelar och vi skrattade oss igenom träningen istället.

Jag är odubbad till tal, sko och adlig falang. Så att forcera det förrädiska underlaget blev en saga för sig. Stundtals övermannade modden oss totalt och hotade med en isande rutschkana. Men vi stod pall för både de opreparerade vägarna och den byråkratiska försäkringskassan som nervöst höll tummarna att vi skulle klara oss helskinnade hem. De behöver inte punga ut ett enda ruttet öre för oss. Friskusar på väg kan aldrig gå fel.

Men vi går ju inte. Vi springer och då kan det faktiskt gå fel. En för snabb gir, en för snabb distans och i sinnet helt någon annanstans, kan göra att du på två röda sekunder står på en väg du förut aldrig stått på och du undrar lite småroat hur du hamnade där. Du skulle ju bara springa tillbaka samma väg. "Är inte det här samma väg? Jag känner inte igen mig", ger du dig själv som svar.

Jag äger ingen kompass och ingen karta. Men pannlampa äger jag. Den använder jag när jag läser innan jag somnar. Perfekt! Så det är tur att jag är omgiven av sjutusan bra träningskompisar som är lika bra som jag på att springa fel, galet och uppåt väggarna förvirrande. Det är en fröjd att dras med på oändliga äventyr i spontan regi där inga gränser finns.

Idag njöt jag (återigen) av träningen även om det var jobbigt. Men det gav mig så mycket upplevelse tillbaka.

Löpningen ger mig kraft att se det vackra i livet, att stanna till och prata med någon okänd, att våga le mot världen och inte känna stress. Att känna trygghet i vardagen.

För mig är löpningen en trolldryck, bryggd på skosnören och barr, silat genom funktionsmaterial och kryddat med en droppe svett. En universalmedicin som skulle sätta alla hälsokurer och ”vetande” tidningar i konkurs om bara fler gav sig hän.

Den enda nackdelen är att man måste tvätta så ofta.

Vaknade i morse och var lugn som en filbunke. Masade mig ut i köket och satte mig till rätta och läste lite i Svenska Dagbladet. Mitt i en artikel slog adrenalinet igång alla mina system och jag tappade helt fokus på vad jag läste. Men ens var jag klarvaken.

– Ja, just det. Jag ska ju tävla idag…
Jag satte nästan kaffet i vrångstrupen. Men jag harklade mig och kom åter in i den jobbiga artikeln om halalkött. Ska jag bli vegetarian nu efter att ha läst det här? Men i jämförelse, vad är ett 3000m lopp i Sätra mot vad de stackars korna får genomlida? Inte mycket. Men jag måste säga att jag kände mig som en, eller åtminstone en halvslaktad kossa efter målgång; ”Halal-Ulla”.

Måste fokusera på uppgiften och inte spilla energi på att gå hemma och vara nervös. Så förmiddagen ägnades åt att tassa runt i lägenheten och plocka med prylar, lösa ett halvt korsord, måla naglarna metallic-blå och läsa lite i Mika Waltaris bok; Sinuhe egyptern.

Tänk att första loppet för säsongen alltid spökar i hjärnbarken. Men väl på plats i Sätra smälte mitt hjärta när jag kände tartanlukten och jag började le istället för att tänka på fjärilarna i magen. Jag är knäpp tänkte jag. Efter loppet kommer jag att vara som en kolibri i horisontalläge med dropp. Hur kan man gilla sådana energitömningar som dessa? Någonstans började jag skratta och jag måste få säga det. Löpare är knasiga. För en utomstående är det ju nästintill självmord det vi håller på med, men ändå älskar vi det. Det är en ekvation som är svår att få ihop. Kanske det är tid nog att väcka upp Einstein för att lösa gåtan. Krökta rum hit och dit löpta åt ett och samma håll, i alla fall när vi är på de kompasslösa, doserade banorna.

Jag gick som klockan själv idag och avslutade sista kilometern på 3.00.9. Sluttiden blev 9.14.85 och det var personligt med 6 sekunder… tror jag. Jag lyckades behålla fokus. Det är förövrigt något jag har jobbat mycket med och kommer fortsätta med.

Nu är jag hemma och har firat nya personliga rekordet med Felix halalpytt i panna och efter det lite Polly till efterrätt. Gourmet a la Nobelmiddag. Jag lyckades även rycka bort handtaget till frysen… jag får nog sluta gå på gym…

Lördagskväll och grannen har fest. Jag är mest såsig i huvudet och funderar på att njuta lite musik och stirra på dumburken ett tag. Perset gav mig mersmak. Nu är rädslan över tävlingsdebuten borta och nu finns bara vargaögonen kvar, hungriga på nya tider.

Global uppvärmning, bastu, åkarbrasa, stegringslopp, underställ, dusch, ångbastu, cirkulationshöjande medel, sittunderlägg, värmeväxlare, publikuppvärmare och ja… vad mer finns för att bli ordentligt uppvärmd inför träning och tävling?

Min tränare tog tag i mitt nackskinn en dag och sa: ”Vi ska prata uppvärmning”. ”Ok”, sa jag. Uppenbarligen hade jag missat den så viktiga delen i löparhelheten. Jag såg bara att träningen var själva intervallerna, men tänk så fel jag hade. Jag gjorde då, som jag även ser många göra idag, att ta de första intervallerna som just uppvärmning. Min tränare skakade på huvudet och menade att den första och sista intervallen ska gå lika fort och dessutom är uppvärmningen A och O för att prestera på topp och för att minimera skaderisken. Hur kunde jag ha missat detta? Idag är jag noggrannheten själv och skakar ofta åt andras ignorans där de kör sina 3 lätta stegringslopp och sen iväg, sta, jalla jalla… I vårt träningsgäng har jag många gånger skrattat åt tokigheterna en intervallkväll kan bjuda på menyn. Sätten äro många så det är inte något fel på fantasin. Men hur som helst så har det ändå gått bra för alla. Några skador hit eller dit, vurpor och allmän irritation får man ju räkna med. Inga ärr, inga bevis…

Några exempel:
En kom nedfarandes till träningen med andan i halsen och när han stannade började istället näsblodet rinna, men det struntade han i. Han stoppade upp bomullsstussar i näsan som han fick av Djurgårdens damfotbollslag som råkade vara på samma ställe, sen körde han som en galning på intervallerna andandes genom en näsborre. Stressad revisor som inte ville missa träningen gav allt för att infinna sig. Det kallar jag att vara uppvärmd. En annan cyklade från Upplands Väsby, fick punktering utanför Sörentorp där polisen har sin utbildning. Cyklade vidare efter lagningen och kom lagom till vår träffpunkt efter en timmes cykelfärd. Låste cykeln vid Stadion och stannade sedan för att slå en båge vid en buske, tappade cykelnyckeln och sprang vidare på vår träning. Det kallar jag också att vara uppvärmd. Problemet kom när han skulle cykla hem... Viljorna i gruppen är hårda, minst sagt. Det tredje sättet på uppvärmning vet jag inte om det faller inom ramen ”hårda viljor”. Vi sa att vi skulle ses kl 18.00, uppvärmda. Vi hittade den tredje sittandes i sin bil på parkeringen. Han öppnar dörren när vi roat knackar lite på rutan och frågar: ”Men är du inte uppvärmd”. Vi får ett rävigt svar: ”Ehh… jo… jag körde två varv runt Lidingö med högsta värmen på… och stolsvärmen var också på…”. Han kliver ut och kör ett stegringslopp. ”Japp, då kör vi då”.

Som sagt, sätten äro många. Alla vägar bär till Rom.

Men jag måste ändå säga att uppvärmningen är den viktigaste delen för att prestera på topp och jag kan idag skatta mig lycklig att jag har lyssnat på min tränare. Skador är sällsynt förekommande och jag kan alltid säga till mig själv efter avslutat lopp att jag fick ut max av dagsformen.

Jag sitter i en tyst lägenhet. En hund skäller plötsligt så det ekar i trapphuset, jag tittar på blomman framför mig, en vacker och ståtlig amaryllis. Så vill jag också stå på tävlingarna som nu börjar anans i ögonvrån. Rakryggad och siratlig.

En lätt oro gnager. Tänk så många tävlingsår jag har på nacken och ändå blir jag nervös. Nervös över att inte vara tillräckligt förberedd och nervös över att inte leva upp till egna förväntningar. Tankar som rullar runt i huvudet, kanske är det här min sista inomhussäsong, tänk om jag inte längre är lika bra, jag kanske har kommit till ändhållsplatsen i min löparkarriär. Tänk om… Tanken skrämmer mig lite. Men samtidigt är ett sådant tänk bara ett tråkigt accepterande på att när du är över 30 ska du inte hålla på med elitidrott. Då ska du samla pengar på hög och måla sommarstugan röd.

På högstadiet hade jag en gymnastiklärare som trots sina 50år såg ut som en ûberdeffad atlet och till råga på allt så var hon vig som en akrobat. Hon sa till mig: ”jag vägrar bli stel och otränad bara för att normen säger att du vid 50 år borde göra annat”. Vilken förebild! Jag tog till mig av allt. För visst har jag fått höra av gamla barndomskompisar som undrar lite försynt när man ska sluta med ”den där ungdomssysslan”. Vilket trams. Det är du själv som bestämmer din undergång som löpare. För som löpare blir du aldrig för gammal. Jag minns ett backpass jag körde här på södermalm för några år sedan, under setvilan kom en äldre farbror fram till mig och undrade på noblaste innerstads stockholmska: ”Du förstår, jag är 92år och har bott på Ringvägen i hela mitt liv och jag har sprungit här nästan varje dag, men jag har aldrig sett dig här förut, brukar du springa här?”, jag hann knappt svara innan han åter tog till orda: ”Får jag läsa en dikt? Jag är nämligen med i Harry Martinssons stiftelse och den tar 30sekunder att läsa”. Jag tänkte: ”30sekunder?! Det här är en riktig löpare. Kör på, låt höra!”. Han predikade en stockholmsdikt för mig i exakt 30 sekunder, tog farväl och struttade vidare på oböjliga ben. Kvar stod jag som en fågelholk.

Så det där med att spränga gränser och att gå mot strömmen är mina ledord i livet. Inte alltid vågar jag gå i mina drömmars fotspår, men ofta. Det är strunt samma om alla i kvarteret har röda stugor när du vill ha en gul. Måla då en gul och se vad som händer. Några hakar upp sig, några plogar du väg för och några ser rött. Men det är dina val som för dig framåt mot dina drömmar. Att sluta ha drömmar, idéer och mål kommer göra dig till en grönsak och när du där på ålderns höst sitter med sju sorters kakor, knyppeldyna och virkade gardiner ska du inte undra vad du gjort med ditt liv. Jag vill äta mina kakor med gott samvete och känna att jag inte lämnade mina livs chanser i brevlådan, för där finns inga garantier för leverans av utopier till dagen efter.

Så jag struntar i den elakartade cancersvulsten som kallas normalsvensson och kör mitt race. Jag fortsätter med nervösa tics inför tävlingar, jag tänker fortsätta att förbättra mig som löpare och jag tänker fortsätta att inte göra som andra.

Jag går Min väg.