Nu lämnar jag datorn hemma och styr iväg nedåt Portugal. Träningsläger på agendan. Formen behöver slipas till, fokus behöver styras upp och tiderna förbättras. Vad kan då vara bättre än lite Medelhavsvärme, soltorkade, stenhårda tartanbanor och träningsvärk?

Jo, gott folk det ska jag tala om. Det finns något som är bättre.

Varje torsdag, för att få en guldkant på posttillvaron, köper jag och min kära vän, tillika arbetskollega, Anna von Rubusch en TB, det vill säga torsdagsbulle. Självklart kan vi även sträcka oss till att äta TB på en måndag, tisdag, onsdag och fredag. För det är ju inte bara torsdagar som är jobbiga på arbetet. Men dessa TB:s är en stilla stund i det alltmer ekorrsnurrande postala hjulet. Vi brukar luta oss bakåt i stolarna och njuta innan verkligheten springer ifatt oss igen.

Idag är det fredag men efter lunch kunde jag inte låta bli att ändå gå och köpa en försenad TB. Bullarna är läkegudinnans ABC. Kardemumma, smör, socker och kanel. En blandning som hjälper mot allt; prestationsångest, trötthet, hopparknä och skavsår. Bäst är de onyttiga från Sleven (Seven Eleven), men även bullarna på Sveriges dyraste ICA (ICA SNIKA på Kungsholmstorg) går hem som huskur i var mans kista.

Som löpare finns inga hinder på matintag, så testa TB hela veckan och se vilken effekt den ger; Fulländade depåer, kraft i maskineriet och bulle(mi). Kör på! Inget att ångra.

Men nu Portugal (eller rättare sagt imorgon bitti). Jag vill känna klöset i tartanen, äta bullar, efterrätter och godis så att kraften går åt rätt håll, det vill säga framåt.

TB är livet.

Ok, nu måste även jag ge min åsikt om terräng SM.

Spikskor, lätta skor, spikskor, lätta skor, spik… Ja, ungefär så där djupsinnig var jag under helgen som var. Jag funderade alltså mer på skovalet än nervositeten och smärtan. För jag kunde ju inte undvika att se hur den ena efter den andre stöp hulkades över mållinjen. Men så är det ju det där med smärta, kroppen glömmer så fort. Så just då, när jag stod där i mitt mest intelligenta esse… spikskor, lätta skor, spikskor, lätta skor… tänkte jag inte nämnvärt mycket på tröttheten.

Jag vägde skorna, en i vardera handen. En löpare gick över mållinjen och… Spydde. Föga notis. Tillslut vaknade jag upp ur mitt autistiska, stirriga skoval och kände för första gången nervositeten spira i kapp med tussilagon jag oaktsamt satt mig på.

Med nummer 1 stoltserande på nummerlappen traskade jag morskt upp på startlinjen. Att jag inte skulle vinna visste jag redan. Men att ge sig… ALDRIG! Och det var i den vevan jag kom på att tävling gör ont. ”Sablar, smällkarameller och järnspikar också, jag kommer krypa sista kilometern”. Taktiken var att gå med och sen se hur långt det skulle räcka. Jag vet, jag skulle kunna klassas som självmordsbenägen. Men så löd taktiken och taktiken den så blev. Jag tror jag höll 1km…

Med missad träning i bagaget på grund av en strulig hälsena kunde jag inte annat än hälsa hem. Men varför be om ursäkt för det. Att tävla är precis den hostmedicin jag behöver för att åter känna adrenalinet pyra. För nu när våren börjar glädja var och varannan gör den mig mest trött, tung och ovillig till det mesta: ”Jobba? Näää, jag vill inte. Träna? Näääää, jobbigt. Äta middag ute? Nääää, det är så långt till restaurangen. Jag vill soooova…”. Men så är det att vara pollenallergier, döööötrist och jättetråkigt och åååå ååå åå kanske alldeles underbaaart… nä, ta bort sistnämnda. Men som pollenallergier slipper man i alla fall klippa gräsmattorna. Terräng SM slipper man dock inte undan, vare sig det är högt gräs, dy eller slakmota. Köp konceptet och spring till du ser stjärnor.

Det kan jag säga var inga problem med min fantastiska form. Jag tvärdog efter ett varv på korta banan, sen såg jag hela kosmos fara förbi tillsammans med min gamla oavklarade tenta ämnet i fråga. Men jag kan också konstatera att det var frasen ”ta tjuren vid hornen” som gjorde att kroppen vaknade till liv inför långa banan på söndagen. Inget att göra åt Isabellah men en silvermedalj rikare blev jag i alla fall.

Kanske är det dags att börja smälta ned mina SM medaljer och sälja. Man vet aldrig när Posten drar in på lönen, bäst att vara förberedd och ha krut i bössan. Så jag lär nog springa några SM till för att säkra pensionen.

… men vad hände nu med vädret? Solen har stekt som flottyr hela dagen men bara för att jag ska iväg och köra bana har solen bestämt sig för att ratta miljövänligt och energisnålt. Det blir till att dra ned mössan och vindpina sig över Västerbron.

längtar jag efter:

– att sitta på café med en kopp kaffe och en god bok som bakelse.
– att åka buss och titta på folk.
– att gå i vanliga kläder, alltså inte i postuniform eller i träningskläder.
– terräng SM.

Imorse mötte jag upp Anna Rahm för morgondistans till våra respektive jobb. Det är hela 50 meter mellan våra arbetsplatser. Ibland sitter jag och eftersänder post till henne. Överhet kontra undersåte, men i löpningen finns inga ”arbetstitlar”… Vi brukar ofta ha livliga diskussioner när vi är ute och springer oavsett om klockan är 7 på morgonen eller sen eftermiddag. Imorse pratade vi en del om glädje och hon berättade om sina gladlistor. Varje kväll går hon igenom dagen som gått och rabblar upp det positiva som hänt. Det kan vara allt från att blommorna spirar i rabatten, ett leende eller ett bra träningspass. Så ja, jag har tagit fasta på det och sitter just nu och funderar på vad som gjort mig glad idag.

Jag har kommit fram till det här:

– Benen kändes jättepigga idag mot gårdens katastrofala "Bismarcksänkning".
– Jag träffade trevliga människor ute på mitt postdistrikt.
– Det kom brev till mitt distrikt som var adresserade till James Bond och Nicolas Cage… Helt otroligt! Tänk att Daniel Craig ska flytta in på min postrunda! Jag svimmar… Helt plötsligt blev posten jättebra…
– Jag åt en god chokladbit.
– När det är dåligt väder håller sig folk inne, då blir det lättare att komma fram med postvagnen på trottoaren. Idag var det dåligt väder. HURRA!
– Jag hade ett jättetrevligt eftermiddagspass med en av mina träningskompisar som även är postkollega till mig. Han sa: ”Terräng SM i Borås! Postnummer 501 26, de där jävla tidningarna man sitter och stämplar åter avsändare hela dagarna…”. Japp, alla har vi olika perspektiv.

Nu är jag mest glad över att jag är ledig imorgon så jag får ladda i lugn och ro till terräng SM i Borås – Postorderkatalogens förlänade ort. Så många av mina ovanstående ”längtpunkter” kommer att gå i uppfyllelse: Åka buss, dricka kaffe, köpa kläder i Borås och sen springa terräng SM. Full bricka!

Egentligen borde Jussi Björling sjunga O helga natt, men fråga mig inte hur jag lyckades ratta in Tommy Körberg på Spotify. Julsånger? Det är ju snart sommar… Men det är, utan invändning, en skön avslappning efter helgens alla hit- och ditflygningar. Genom, isländsk, vulkanisk obsidian, tog jag mig igår tidigt på lördagens morgon till ett snålblåsigt och narigt Uppsala. Folktomt så i vassen. Det var bara en våryster Fyriså som levde upp till det glättiga studentliv jag själv varit en del av för år sedan. Uppsalas siluett tornade med kyrktorn och slott. Och det var mot sistnämnda jag tog mina steg i makligt tempo, så där lagom peppad att kuta livet ur mig på terräng DM.

10.30 gick startskottet och jag kutade iväg på nästa års SM-terrängbana. Vid varvning började jag känna av magknip. Aj då, det här var ju inte så bra, undrar om jag klarar mig i mål… Efter målgång fortsatte jag att springa, raka vägen till toa. Har ätit järntabletter på sistone och magen är inte helt glad på mig. Efter toabesök och en riktig fuldusch, hoppade jag på Upptåget och tryckte på ”pling” vid Örbyhus station för att delta på Örbyhus IF årsmöte där jag hade blivit inbjuden att prata om min karriär. Det blev en stund av inspiration bland trevligt folk som gav mig massor av energi och smörgåstårta. Tack Örbyhus!

Idag var jag åter tillbaka i Uppsala för att denna gång springa Slottsstafetten. Vädermakterna var snällare och bjöd på lite sol. Så idag skippade jag både järntablett och mössa. Ett lyft måste jag säga. Den här stafetten har jag sprungit ett otal gånger och nästan varje gång har jag fått överta pinnen med god marginal. Men inte idag. Först till vår växling kom… Uppsala IF! Vaaa?! Men vi vann tillslut…

Nu har jag spacklat tak hemma i lägenheten och börjar känna att helgen har varit god och innehållsrik.

Nä, gott folk, här sitter jag och skriver. Jag är hungrig som en varg. Hejdå, punkt, slut.

Fy bubblan. Nu är jag tillbaka i träsket. Ragnaröken. Avgrunden. Eyjafjallajökull. Posten.

Det blev en chock i måndags och jag har varit totalt stum sedan dess och det är först idag, fredag, som jag börjar få mål i mun igen.

Utvilad och pigg, med råg i ryggen steg jag in på posten i början av veckan, men någonstans hade jag en känsla av att: ”det här känns inte bra”. Det var som jag aldrig varit borta, allt var som vanligt. Gnället detsamma, kaoset detsamma och rutinerna detsamma. Men en liten skillnad fanns. Min chef kallade in mig till sitt kontor.

– Jo Ulrika, vi har ju haft möte nu när du var borta. OCH, jag har fått order uppifrån att vi måste få ordning på kontoret så vi har infört lite nya regler. Ingenting som berör dig, men jag vill att du läser igenom och skriver under att du har förstått och tagit del av punkterna.

Ok… vad är nu detta? Jag som trodde jag redan hade varit med om allt elände på posten blev nu än en gång förvånad. Jag ögnade igenom och fann punkter enligt följande:
* Fikarasten är förkortad från 20min till 15min och tas den efter 9.45 har man missat den.
* Löneavdrag vid sen ankomst.
* Vi får inte gå hem innan arbetsdagen är slut…
* Inga onödiga ljud får förekomma på förmiddagarna då folk vill ha lugn och ro… Den sista punkten är legendarisk

Jag skrattade lite för mig själv, så typiskt. Det måste vara ett skämt. Men det var det inte. Det var på blodigt allvar.

Min träningsform har kommit tillbaka riktigt bra även om jag fortfarande känner en märkbar försvagning i min skadade vänsterfot. Men ingenting som gör ont. I veckan har jag hunnit med hårda backintervaller, sjukt jobbig styrka och återigen intervaller. Men någonstans visste jag det, att jobbet inte skulle gagna mitt humör och min ork. Mycket riktigt. Redan andra dagen värkte mina knäväck av 3 timmar trappspring och igår orkade jag knappt ta mig hem från jobbet. Jag lufsade i sakta mak Norr Mälarstrand fram och visste att om en timme skulle jag infinna mig på ett hårt träningspass. Fråga mig inte var jag fick krafterna ifrån men jag sprang riktigt bra på det passet, fast på kvällen hade jag så ont i kroppen att det kändes som om växtvärken kommit tillbaka för gott. Jag ville sova men det gick inte. Jag säger som Sverker Olofsson: ”Ska det vara så här?”.

Men trots allt postalt elände så har det varit leenden och skratt. Jag har ju ändå några av mina bästa vänner där på posten och vi har faktiskt väldigt kul.

Imorgon är det lördag och jag kommer att springa Upplands DM i Uppsala. Då är posten glömd och jag omgärdas istället av glada löparfantaster. Tack för det. Men jag antar att vädret kommer att ligga lågt med kyla, snö och regn.

Jaha, då var jag hemma igen.

Igår avslutade vi lägret med ett långpass på 21km i strålande sol och trots 10 dagar hårdträning var kroppen ändå pigg.

Resdagar. Inte min favorit, inte heller flygplatser. Båda innebär väntande, sittande och extremt dålig mathållning. En dietist hade slitit sitt hår om han/hon gått igenom mitt intag igår. Efter långpasset satte jag först i mig en hink vatten och ett gäng nötter (det enda vettiga på hela dagen), efter det drygt 100g choklad, x antal kakor och vitt bröd. Till lunch åt jag två svettiga pizzabitar (nyttighetsfaktor lika med noll), återigen några kakor, till middag blev det en extremt gräddig risotto och på flygplanet råkade jag äta 100g choklad till… en banan blev det också. Det är nästan så jag skäms, men det jag kan försvara mig med är att jag äter bra i övrigt och att jag tränar mer än medelsvensson, så det är ingen fara på taket. Det var snarare så att gårdagens ”mat” fyllde på depåerna. För efter hårda träningsperioder är det viktigt att äta, vad som helst bara det inte blir snålt. Skador och sjukdomar hålls på sträckbänken så mycket bättre. Att jag åt drygt 200g choklad och pizza igår spelade ingen roll, snarare tvärtom. Just då fick jag i mig ”ätbara ting” direkt efter avslutat träningspass som gjorde att jag, senare under dagen, orkade gå runt i hamnen bland alla häftiga båtar utan att bli arg och gnällig och istället njuta av de sista timmarna av Split innan hemfärd.

Nu väntar två lugna dagar innan hårdträningen drar igång igen.

Solen steker oss som strömmingar, vi springer, äter, springer, vilar och tränar igen. Men att vara på läger innebär inte bara slit, släp och kamp mot klockan, knopp och kropp. Här hinner vi lära känna varandra bättre, vi hinner lära känna landets kultur bättre och vi hinner njuta av en stund i ensamhet om man så vill. Det handlar minst lika mycket om återhämtning även om du på läger tränar mer än vanligt.

Löpning är inte bara tider. Löpning för mig handlar om att må bra även om friskvårdsmanualen inte skulle rekommendera elitträning. Idag på banintervallerna stannade vi kvar ett tag efter passet och fotade lite, skrattade, skämtade och spelade apa. För mig blir det också ett sätt att våga släppa loss och bjuda på sig själv. Att gå ifrån banan med positiva tankar som blir till fint vikta minnen i kappsäcken är guld, eftersom man, vid senare tillfälle, kan ta fram tankarna vid tävling eller träning.

Min naprapat sa till mig på mitt senaste besök; ”Du ska få hemläxa. Att lära dig visualisera ett tillfälle när du mår bra eller när det känns bra. Det kan vara vad som helst - en tävling, en träning, en färg, en middag…”. Idag tror jag att jag har satt både färg och känsla på en bra upplevelse och det var under förmiddagens banpass. Jag hade väldigt positiva känslor efter det och nu när jag har suttit en stund på vår gigantiska altan och spejat ut över Adriatiska havet känner jag att jag längtar otroligt mycket efter både träning och tävling. Min form börjar komma ikapp mig och träningstiderna likaså. Nu börjar förväntningarna inför säsongen spira i mitt sinne igen. Så kontentan av detta träningsläger är att jag åkte hit med en stel hälsena som nu nästan är superbra igen, jag åkte hit med en form och ett mod som var sådär, men jag åker hem med en mycket bra form och ett mod som säger; JAAAA. Men det viktigaste av allt är att träningsläger även är glittriga ögon, leenden, slapphet, nyfikenhet, lärdom, utflykter och glassätning.

Jag har med andra ord varit på en riktig hälsoresa, med betoning på HÄÄÄÄL… som nu, smärtmässigt, är puts väck.

Vaknade imorse, som jag har gjort alla dagar här i Kroatien; Med ryggont. Måste vara något fel på sängen. Svanken känns som en ostbåge, men stelheten försvinner så fort jag får lite rullians i kroppen. Är det åldern som spelar mig spratt eller träningslägrets hårda program som börjar sätta sina spår? Det må vara osagt. Idag stod det banintervaller på schemat och jag jublade.

Jag måste vara en idiot. Adrenalinet drar igång alla system och jag blir lite fnittrig över den annalkande dressyrträningen. Jag vet så väl hur jag kommer att må under och direkt efter; ILLA. Men idag kan jag inte annat än vara glad eftersom min träning nu börjar bli riktigt bra igen efter smärtan och ömheten i hälsenan jag har dragits med en tid. Nu börjar mina älskade banpass återuppstå efter en tids dvala. Passande att det just nu även är påsk. Så mina banintervaller kan med gott samvete säga; ”jag är Gud, säg mig vem är du?” (citat Eva Dahlgren).

Att det stormade nästan orkan imorse brydde jag mig inte om. Kastvindarna drog nästan omkull mig på bortre lång, håret stod som en vindstrut men jag kämpade mig vidare. Någonstans tänkte jag; jag åååååårkar inte, aaaaj, det gör oooont…”. Men jag fortsatte, att bryta skulle jag aldrig göra. Aldrig bryta. Aldrig banga ur. Aldrig gnälla. För börjar jag med det kan jag lika gärna sluta med friidrotten.

Jag staplade över mållinjen på sista intervallen. Men jag log. Härlig känsla när det värker överallt men ändå mana på sig själv att springa vidare. Vad i hjärnan får en att ta det beslutet? Darwin skulle kanske glädjas åt vår evolutionistiska överlevnadsfilosofi. Om hans teorier skulle fungera borde världen bara bestå av friidrottare (de starkaste överlever), antagligen skulle vi sålla bort kontorsråttorna och hela Friskis och Svettisklubben och om 300 år skulle välden bestå av OS-medaljörer. Aj då… det betyder ju att även jag försvinner (vad är det skriver egentligen?). Men om det nu är så, då måste jag nog träna lite till. Måste ju överleva teorin och bli en vinnare, stålsätta sig mot allt och gå över lik... Sen är det oturligt nog även jag som står för middagen ikväll till 10 hungriga löpare (jag ej inräknad). Så om jag kör lite arsenikärtsoppa till alla andra här på träningslägret så betyder det att jag har överlevt 10 stycken bara genom en handvändning. Kan jag då dra ned på eftermiddagspasset?

Ok, nu har jag satt ett frö för min egen egoistiska överlevnad. Jag ler, går ut på vår gigantiska altan, med Darwins bok i handen och smider ränker som kommer smälta i var mun som smör i solsken. Ses bakom lås och bom. ”There can be only one… “ (Highlander).

Ett konstaterande. På resande fot kommer du ur alla dina hemmainvanda rutiner lika fort du kommer in i nya. Här i Split tog det ett par dagar innan vi började känna de nya slå rot.

Ett konstaterande. Människan är otroligt formbar.

Ett konstaterande. Inga gränser finns alltså, förutom i de barriärer vi själva skapar.

Jag läser, träffande nog, en bok som heter;” 300 år av upptäcktsresande”. Vilka fantastiska förebilder våra anfäder från 1700-talet var. Cook och Banks, till exempel, gjorde några vidunderliga resor ihop utan dagens alla finesser. Men de klarade det ändå (ok, Cook blev ihjälklubbad). Med utgång från detta så kan man milt undra varför dagens människa sätter så hårda gränser för vad som går och inte går. Jag är själv inräknad eftersom jag inte får ändan ur vagnen och söker nytt jobb (för att nämna något). Men det jag tänker mest på är det idrottsliga planet. För hur många gånger har man inte hört att; ”o nej, vad jobbigt, jag kanske halverar intervallerna, jag klarar inte”. Men det är bara en själv som sätter en sådan gräns. I jämförelse med Cook och grabbarna så är man ju bara en droppe i havet. Så varför i Herrans namn ska inte jag kunna springa fortare och bättre, lyfta tyngre och spränga gränser?

En axelryckning. Det handlar om vilja. Så igår på träningen när det stod 5min intervaller på programmet, försökte jag minna vad jag precis läst, tog mig i kragen och gav mig iväg i friska tag. Åt ena hållet uppför och åt andra hållet nedför. Jag kände mig minst sagt som en ihjälstampad fluga efter det passet. Men ack så nyttigt. Det gav ryggrad och en gränsförflyttning åt rätt håll.


Splittrad prosa
I Split sitter jag och räknar på mina splittider över en banana split. Lite splittrad känner jag mig allt. Som van tartanlöpare har jag nu istället nött fartlek och snabbdistans som för mig är totalt främmande. Solen exponerade hårt under intervallpasset och jag formligen splittrades i tusen bitar av tröttheten. Men jag har ju min banana split, så nöden är inte stor. Kroatien är generös.
Jag sneglar mot mina splitternya skor. Jag njuter.

Ok, allt är inte frid och fröjd. Det finns vissa saker som inte tilltalar.

1. Grannhunden som skäller i ett. Nonstop, utan uppehåll. MEN så för några timmar sedan slutade skrället, MEN då började hans kompis istället!! Kroatiska hundar är inte att leka med även om de är snälla.

2. Den 600m långa backen upp till huset. Den är helt klart mördande jobbig efter hårda pass. Men å andra sidan har vi en utsikt som istället heter duga, så backen kan vi överleva.

3. Internetuppkopplingen. Om du står på golvrutan, tre steg från badrummet, har du låg- eller ingen täckning alls. Så just nu står jag på tå mot ett fönster, på ett ben.

4. Vi förstår inte språket. Vi är idioter.

Men resten är toppen! Köpa skinka på marknaden till priset av ingenting, titta på kycklingar i pappkartong, stirra sig blind på gamla byggnader, titta på den lokala brevbäraren. Reklamen är inte ilagd i brevlådan här, utan satt i staketet. Det borde vi också införa hemma. Det som också är bra är att vi nog glömde bort första aprilskämtet. Även om det fanns ett försök till skämt genom att säga att toan var paj. Det kan vara ödestiget för löpare. Men ingen gick på det.

Hos slaktaren hänger får i skyltfönstret och i disken ligger bitar av får med ögonen kvar… Jag tar två…

Det är alltså här jag är. Och det är alltså jag som är ringaren i Notre Dame (kolla skuggan). Men det kanske är det som behövs för att klara av att vakna här. I sovrummet är det ett otroligt snett tak som med all säkerhet knockar på två röda om jag reser mig hastigt upp. Så det som ses på bilden ovan är med andra ord bara ett mycket snabbt acklimatiserande till ”lågt i taket”.

Igår lämnade vi ett nyvårigt Sverige för ett ”något” varmare träningsläger i Kroatien. Planet seglade (eller segnade) in över landningsbanan och tog mark med en benknäckande landning. Den som inte redan hade nackspärr fick. Men glada i hågen över den varma bris som slog emot oss, gjorde vi som i filmerna, och knäckte tillbaka nacken för egen hand ute på hangaren och tog sedan de första stegen på vårt träningsläger.

Efter ett dygn kan jag bara säga att jag har blivit förälskad. I en stad. Lugnet, vänligheten, maten, utsikten och den gamla arkitekturen. Jag är såld!

Första, andra, tredje… såld… Ulrika är nu såld till den gamla staden på raden längst bak.