Hade inte tänkt springa Terräng-SM igår eftersom 2 veckor inte riktigt räcker för mig för att vara fullt återhämtad efter en mara och dessutom har ju träningen mer varit inriktad på tröskelfart på platt asfalt! Men i onsdags blev det bestämt att jag ändå skulle springa den långa banan, 8 km (hur man nu kan kalla det långt (o;!!) eftersom jag kanske ändå kunde bidra något till lagtävlingen.

SÅ igår söndag kl 05.15 ringde klockan och efter ca 45 mil i bil var vi (Pekka och jag) framme i Borås. Jag kunde inte åka ner på lördagen som jag först planerat pga familjen. Nu hann vi i alla fall ner så att jag kunde sträcka på benen genom att promenera runt den 2 km långa banan ett varv. Underlaget var fast vilket jag var glad för, varje varv avslutades dock med en rejäl stigning, vilket jag visste att mina slitna marathonben inte skulle uppskatta! Starten gick kl 11.50 och min målsättning var att i alla fall bidra så gott jag kunde till att båda hässelbys lag (3 i varje) skulle hamna på pallen! Nu lyckades jag bli 3:e hässelbyare efter Isabellah Andersson och Lisa Blommé och vi fick guldpengen (o; Hässelbys andra lag med Lena Eliasson, Madeleine Larsson och Kajsa Peterson kammade hem bronspengen, kul med 6 hässelbyare på pallen (o; Silverplatsen tog ett gäng landslagsorienterare från IK Norrköping Friidrott. Min individuella placering blev 8, sämst sedan 2002 då jag sprang mitt första terräng-SM och kom 10:a. Men jag var som sagt inte alls inställd eller förberedd på detta lopp utan det var en ren klubbinsats för min del och det gick vägen så jag är nöjd. Pekka erkände t o m att han hade haft svårt att hålla sig för skratt när han såg mina stapplande ben i sista backen på sista varvet…tack för det stödet coach (o; …men jag vet ju själv att ett stödrep vid sidan om så jag hade kunnat dra mig upp med benen släpandes efter hade förmodligen gått fortare…
Har annars blivit 5:a-6:a de senaste åren jag ställt upp, brukar nästan alltid ha en första vårmara i benen, om än kanske ca 1 månad emellan, men någon riktig satsning på terräng blir det sällan för min del. Efter 29.15 min löpning blev det 45 mil tillbaka hem i bilen så jag kom lagom till middagen!!

Nu får jag väl dock anse mig vara igång igen efter Rotterdam M. Jag testade kroppen i fredags med 6x3 min (1 min vila) sedan blev det 5 km jogg i lördags och alltså terräng-SM igår. Idag blev det lite återhämtning, lugna 15 km. Känns nu att pollensäsongen dragit igång, jag får astmaproblem och kroppen blir snabbt trött då musklerna inte får det syre den behöver, blir väl lite som ett höghöjdsläger på hemmaplan!

Nej, nu måste jag förbereda en föreläsning om Energi i massabruken som jag ska hålla för ett gäng teknologer på KTH imorgon, låter väl vansinnigt spännande?!

En minst sagt lugn vecka, fick veckans träningsprogram av Pekka per telefon i onsdags. Efter 2 dagars helvila fick jag ”friheten” att lägga upp träningen som jag ville med 3 lugna joggpass 30- 50 min(max!). Benen kändes fortfarande rätt tunga och slitna i onsdags när jag joggade 30 min, höll 5.30 min/km…

Idag körde jag 50 min och då var jag nog nere på 5 min/km i alla fall, men fortfarande rätt slitna ben så det blir en lugn vecka till. Jag brukar ha 2-3 veckors lugn träning efter en mara för återhämtning då skaderisken är rätt stor efter en sådan nerbrytning av kroppen! Även mentalt är man rätt urladdad för även om jag hävdar att löpningen är en parantes i mitt liv så är den ju det i och med att ingenting annat påverkas av hur det går på löparbanorna… jobbet tutar oavsett resultat på loppen på i 110, barnen behöver sitt i form av ”mammaservice" även efter ett slitigt långpass osv MEN inom mig själv byggs det upp rätt stor spänning, förväntan, nervositet, ångest, ja allt möjligt inför en mara och särskilt inför den här eftersom det var den chans som fanns att visa hur jag låg till inför ett ev EM i sommar. SÅ när nu loppet är gjort så släpper ju allt och jag har känt mig rätt trött, desto skönare då att man i alla fall kan känna sig nöjd med att man fick ut det man hade i sig på precis rätt dag. Hur långt det räcker återstår att se men det är inte mitt huvudbry utan förbundskaptenens (o;

Lite summering av senaste månadernas träning kanske är på sin plats... Från 1/12 fram till Rotterdam Marathon har jag snittat på 10,4 mil + 1 alternativpass (cykel/trappmaskin/skidor) per vecka. Det kanske är mycket för att vara en arbetande trebarns mor men nästan oförskämt lite för att vara marathonlöpare! Under hela den tiden har jag dock lyckats få till ALLA inplanerade pass, ingen skada eller sjukdom har orsakat något avbrott. Kontinuitet betyder otroligt mycket för att uppnå resultat med sin träning. Jag har kört ca 2 kvalitetspass/vecka och ett långpass 25-35 km. Det som dock avvikit från planeringen har varit att all kvalitet mellan 11/12 till 15/3 kördes på band istället för utomhus. I och med att jag har begränsat med tid för träning så kan jag för det mesta vara riktigt pigg till kvalitetspassen och förutom att de då ger bättre träningseffekt så tror jag också att det till viss mån kan hjälpa till att undvika skador.

Och nu till något helt annat... hörde Ludvig sitta och förklara för Hilde hur framtiden såg ut… ”Du förstår att efter sommaren börjar jag ettan sen ska jag gå i skolan ända till nian och sen kanske 3 år till men efter (tyst räknande på fingrarna) 12 år i skolan då får man i alla fall bli pensionär som morfar och bara lata sig!” Jag låter dem leva i den villfarelsen ett tag till, i deras värld kan ju fortfarande en helg kännas lång… Apropå det är ju snart helgen slut (utan att man hann fatta att den börjat) och det är dags att se över barnens utrustning inför morgondagen och kolla om det ligger något nytt träningsprogram i mailboxen! (o;

Vad är väl en mara på landsväg…den kan vara fruktansvärt trist och tråkig och jobbig eller alldeles alldeles underbar….eller så kan den vara jobbig men ändå så pass OK att den resulterar i en tid som man kan känna sig nöjd med (o; Jag har nu upplevt alla de ovannämnda alternativen… Alldeles underbara maror på 3.21 (första maran) och 2.37, hemska maror på 2.49 och 2.48! Och nu en kategori 3 mara i Rotterdam på 2.39.15 (nettotid)

Jag är helt klart nöjd med tiden, känns fantastiskt kul att komma under 2.40 gränsen för andra gången (PB på 2.37.06) och detta på våren efter en sådan här vinter!! Jag ska dock erkänna att jag hade ett schema för 2.37.45 (individuella kvalgränsen till EM är ju 2.38) men också ett schema för 2.40. Pekka trodde att 2.38 kunde vara möjligt om jag hade en bra dag och om de yttre förhållandena var perfekta. Nu var temperaturen i det närmaste perfekt 10-13° C, lite sol och moln MEN en tuff vind att borra sig igenom på vissa sträckor. Jag hade dock ändå de bästa förutsättningar vad gäller yttre förhållanden då jag hade Pekka vid sidan om banan som vätskelangare och Rubin McRae på banan som farthållare!

Pekka fick en tuff uppgift att på cykel fara runt på Rotterdams gator och langa vätska till mig och min klubbkompis Rachid Benjira. Organisationen kring loppet funkade sådär och vi fick fel instruktioner om var personlig vätska skulle lämnas in så vi var hänvisade till de allmänna vätskeborden och Pekkas goda lokalsinne (o; och kämpartakter på cykeln!! Han gjorde som vanligt ett strålande jobb och hann med både mig och Rachid på 5 av 8 kontroller. Men inte nog med det, jag hade som sagt också Rubin McRae som sprang med mig som farthållare hela loppet Den mannen plågar mig ju i normala fall på massagebänken och när han första gången erbjöd sig (ja, jag skulle faktiskt aldrig be någon springa en mara med mig…) så var jag skeptisk, tyckte att det kunde väl räcka med att se mitt plågade ansikte när han ger mig massage, skulle jag verkligen ge honom glädjen att även se det under sista 5 km på en mara… Det blev i alla fall så att han stod på startlinjen med mig och gjorde även han ett fantastiskt jobb under hela loppet! SÅ stort tack till båda dessa hjältar…

SÅ till själva loppet… Rubin och jag öppnade i 2.38 fart och slet rätt bra i motvinden under första 5 km. Var svårt för Rubin att ta vind då vi är ungefär lika stora och den var byig och kom från alla håll utom bakifrån kändes det som. Efter 5 km hade vi jagat ikapp en klunga, en tjej som hade 3 farthållare som en mur framför sig, perfekt! Vi höll 2.38 fart fram till halvmarapasseringen (1.18.36). Strax därefter fick jag en riktig svacka, det är märkligt hur fort och plötsligt den kan komma. Fram till 20 km blev jag förvånad för varje femma vi passerade, att de kunde komma så fort och knappt utan någon ansträngning MEN så plötsligt blir benen tunga, skallen börjar tycka att det känns jobbigt och oron kommer om huruvida det här verkligen är en övergående svacka eller om det är slutet på loppet…Usch, sådana tillstånd är hemska! Vid ca 22-23 km fick vi släppa klungan, vid 25 km kom bron med uppförsbacke och en stark motvind och det gick riktigt riktigt tungt. Rubin försökte säga att det var en svacka som vi nu skulle jobba oss ur… måste erkänna att jag då tvivlade! Frankfurt M som jag bröt i höstas hade en liknande start så det loppet kom förstås upp i huvudet! MEN någonstans kände jag nog ändå att kroppen faktiskt fungerade (till skillnad mot i Frankfurt) även om den just nu var trött så jag fick köra på ”skalle” fram till 30 km. Rubin slutade ropa ”Perfect Anna, we are just on pace…” och jag anade att en mara på under 2.40 höll på att försvinna ner i asfalten genom mina tunga ben MEN så vid 30 km stod Pekka med en gel och hojtade om att jag gjorde ett riktigt bra lopp och att nu var det bara att bita i sista milen… Och sakta men säkert så vände det. Plötsligt hade vi nått 35 km skylten och sedan var det ju bara sista femman och ”spurten” kvar (o; Vi var helt själva under andra halvan av loppet och att ha Rubins rygg att koncentrera sig på var till stor nytta. Jag hade tappat min Garmin tidigare i loppet (bara flög av…ja, jag vet att jag vevar med armarna och får skylla mig själv!!) så jag hade ingen koll alls på km tiderna utan bara låg där bakom Rubin och malde på. När vi passerade 40 km på 2.31 så förstod jag ändå att loppet var inte kört, 2.40 var inom räckvidd. Jag minns att jag kände efter, hade inte ont någonstans, varken håll eller kramp i benen så var det nu bara en trötthet som skulle övervinnas i dryga 2 km till så skulle det väl gå och det gjorde det !

För den som är intresserad av statistik så såg mina femmor ut såhär:

18.33 18.20 18.42 18.44 19.07 19.17 19.01

19.15 8.21

Efter loppet fick jag bädda ner mig i sängen och försöka få upp värmen innan jag kunde ta mig in i duschen, efter en pizza och lite sportdryck (ja, det var vad ”Room service” kunde erbjuda) knatade vi iväg till tåget som skulle ta oss till flygplatsen…bara för att efter ca 20 min inse att vi åkte åt fel håll MEN hem kom vi till slut, trötta och glada!På planet hem var vi 3 glada Hässelbyare som sprungit en mara, grattis till Rachid och Peter Broberg som båda satte nya PB!

Och hur blir det med EM… ja, jag missade ju individuella kvalgränsen men det är sagt att det ska bli ett damlag om vi får ihop ett snitt på 2.40 och för ett lag krävs 3 löpare. Isabellah Andersson gjorde 2.26 i Dubai i januari, Lena Gavelin gjorde 2.38 i Zurich också i söndags.SÅ med lite matematik lever hoppet men inget är klart förens första uttagningarna i maj!

Tack alla som höll tummarna för mig i söndags!

...känner man sig inte alltid helt stabil i psyket!

Man kastas mellan förväntan och ångest. Kan ju vara SÅåå roligt att springa en mara så länge det känns bra och kan ju vända SÅåå snabbt och plötsligt känns det SÅåå jobbigt men har man då en bra dag kan det återigen vända och bara kännas SÅåå skönt när det jobbiga släpper...och man kan aldrig riktigt veta innan för mycket hinner hända både i kroppen och skallen under en mara som aldrig äger rum under ett träningspass!!!

Var ute på en liten lugn 15 km jogg idag och precis som alltid veckan innan maran så känns det väldigt segt och tungt och man känner av alla möjliga konstiga smärtor i fot, i mage, i ben,i rygg som bara finns där för att man vet vad som väntar till helgen! Det hela handlar om att man vill inte träna mer man vill bara stå på startlinjen och sätta igång...Men dessförinnan ska benen nu piggna till och kroppen laddas med kolhydrater.

Stundom känns maran så väldigt central och viktig i mitt liv så här dagarna innan och tiden räknas liksom före och efter maran...MEN egentligen handlar det trots allt bara om en parantes i mitt vanliga liv. Det är rätt få av mina bästa vänner som vet att jag ska springa en mara i helgen, bara dem jag råkat prata med nyligen och vi råkat komma in på hur planerna för helgen ser ut...På jobbet känner en del till det eftersom jag tagit semester på fredag men hälften kommer ändå att ha glömt bort på måndag varför jag var ledig på fredagen....Ludvig har fotbollsturnering på söndag...Hilde planerar för att sova över hos morbror och moster...lilla Lovisa vet inte ens vad helgen är för något och än mindre vad hon och alla andra har för planer, hon bara ler och hänger med! För även om mina tankar just nu upptas en hel del av helgens stundande prövning så är det trots allt så att nästa onsdag kväll kommer det som betyder mest vara att jag får ge Lovisa hennes lilla kvällsbad och att sedan få läsa ett kapitel i Ronja Rövardotter för Ludvig och Hilde...och helgen fick väl bli som den blev helt enkelt (o;

Gick upp kl 07.30 imorse bara för att konstatera att väderspåmännen haft rätt! Det var ett par cm snö på marken och det vräkte ner tung blötsnö. För mig väntade Påsksmällen, 10 km i Enhörna, som ett sista fartpass innan maran nästa helg. Jag kände mig inte jättemotiverad ska jag villigt erkänna men tänkte att det här hinner nog smälta bort... SÅ jag packade ihop tävlingsväskan och gav mig av. Väl på plats var det fortfarande vitare på marken än önskvärt...MEN när startskottet gick så gick det ändå bättre än jag befarade att springa. Loppet avgörs på en 5 km bana (2 varv), den första halvan av varje varv är på asfalt och den andra går mer i skogen på grusvägar. Asfaltssträckan var OK, började med ett riktigt slaskigt parti som fick plöjas igenom men sedan var det i stort sett barmark. Grusvägen i skogen var dock bitvis täckt med snö och riktigt vått och slaskigt. Jag kände att jag hade några tjejer i hasorna första kilometrarna men sedan släppte dem och jag kunde springa hem segern på strax under 36 min!

Påsken var annars bra, åkte till Västerås på påskafton och bjöd farmor och mormor som bor där båda två på påskmiddag! Vi stannade över till påskdagen, är så kul att se hur uppiggade och glada de blir av barnbarnsbarnen...och hur stolta de fortfarande kan bli över sina barnbarn som när jag idag fick ringa och rapportera att jag vunnit loppet(o;