Ett år har gått sedan förra året… Jo, det är sant. Men en skillnad från förra året är att vi i år hade lag att sadla på startlinjen. Skoj!

Dagen började halvbra för min del. På något vis lyckades jag i sömnen stänga av väckarklockan och sova vidare! Det är sådant som händer ungefär en gång vart tionde år. Så nu är jag säkrad på den fronten ett tag framöver i alla fall. Men det blev raketstart ut i köket, mola i mig någonting som liknade frukost. Studsade vidare runt som en skållad råtta och rev ihop behövliga pinaler, drog en borste genom håret och nja, nä, ingen bra hårdag, vidare leta efter SL-kortet som ALLTID ligger på samma ställe, men inte idag... Klockan slog 08:00, då ringer det på dörren. En granne vill låna ut sin balkong till frukost. ”Det är underbart där uppe nu, solen ligger på, här har du nyckel, jag är borta till ikväll, kaffe finns”. Vilka underbara grannar! Synd bara att jag var uppbränd av brådis till bussen, andan var i halsen och jag fick tacka innerligt för förfrågan.

Men jag hann till Norrtälje, i god tid. Vett och etikett.

Oron över astman och pollen tyngde mig dock lite. Men igår regnade det och nordanvinden idag gjorde luften till min fördel. Solen sken och jag kände mig, för första gången på två veckor, riktigt alert. På tiden. Det var glädje och jag njöt av löpningen även om jag fick jaga som en röd gris loppet igenom.

Mjölksyran höll sig borta och jag travade på i ett jämnt tempo, plockade placering på placering. Men jag mäktade inte med att fånga in de sista sekunderna, avståndet var för stort. Men vi fick med oss en bronspeng vilket jag tycker vi ska vara nöjda med. Moa, som hade förstasträckan, stod och spydde efter sitt lopp vilket visar på en järnvilja att verkligen vilja göra allt och inte ge sig. Det är det som är så charmant med stafetter, vi kämpar för varandra.

Bussen tillbaka mot Stockholm stannade vid KTH och jag bestämde mig för att gå hem. Solen sken, folk flanerade, fikade och såg allmänt glada ut. Jag knatade på hemåt men till slut stannade även jag till för en fika på ett mysigt ”hål i väggen” vid Odenplan (ödesplan). Min Rånäskollega Anna Rubusch gjorde mig sällskap. Samtidigt som vi firade medaljen med en kaffe och bulle diskuterade vi krigen under 1900-talet. Tillslut blev vi så deprimerade av krigseländet och tittade längtande ut i solen, tittade åter på varandra och sa att; ”nä, nu bryter vi upp den här fikan”. Jag promenerade vidare. Anna tog bussen till sin nyhyrda kolonilott för att gräva och rensa.

En dag av blandad kompott/komplott/kompost, men med en gemensam nämnare; Glädje.

Ok, nu måste även jag ge min åsikt om terräng SM.

Spikskor, lätta skor, spikskor, lätta skor, spik… Ja, ungefär så där djupsinnig var jag under helgen som var. Jag funderade alltså mer på skovalet än nervositeten och smärtan. För jag kunde ju inte undvika att se hur den ena efter den andre stöp hulkades över mållinjen. Men så är det ju det där med smärta, kroppen glömmer så fort. Så just då, när jag stod där i mitt mest intelligenta esse… spikskor, lätta skor, spikskor, lätta skor… tänkte jag inte nämnvärt mycket på tröttheten.

Jag vägde skorna, en i vardera handen. En löpare gick över mållinjen och… Spydde. Föga notis. Tillslut vaknade jag upp ur mitt autistiska, stirriga skoval och kände för första gången nervositeten spira i kapp med tussilagon jag oaktsamt satt mig på.

Med nummer 1 stoltserande på nummerlappen traskade jag morskt upp på startlinjen. Att jag inte skulle vinna visste jag redan. Men att ge sig… ALDRIG! Och det var i den vevan jag kom på att tävling gör ont. ”Sablar, smällkarameller och järnspikar också, jag kommer krypa sista kilometern”. Taktiken var att gå med och sen se hur långt det skulle räcka. Jag vet, jag skulle kunna klassas som självmordsbenägen. Men så löd taktiken och taktiken den så blev. Jag tror jag höll 1km…

Med missad träning i bagaget på grund av en strulig hälsena kunde jag inte annat än hälsa hem. Men varför be om ursäkt för det. Att tävla är precis den hostmedicin jag behöver för att åter känna adrenalinet pyra. För nu när våren börjar glädja var och varannan gör den mig mest trött, tung och ovillig till det mesta: ”Jobba? Näää, jag vill inte. Träna? Näääää, jobbigt. Äta middag ute? Nääää, det är så långt till restaurangen. Jag vill soooova…”. Men så är det att vara pollenallergier, döööötrist och jättetråkigt och åååå ååå åå kanske alldeles underbaaart… nä, ta bort sistnämnda. Men som pollenallergier slipper man i alla fall klippa gräsmattorna. Terräng SM slipper man dock inte undan, vare sig det är högt gräs, dy eller slakmota. Köp konceptet och spring till du ser stjärnor.

Det kan jag säga var inga problem med min fantastiska form. Jag tvärdog efter ett varv på korta banan, sen såg jag hela kosmos fara förbi tillsammans med min gamla oavklarade tenta ämnet i fråga. Men jag kan också konstatera att det var frasen ”ta tjuren vid hornen” som gjorde att kroppen vaknade till liv inför långa banan på söndagen. Inget att göra åt Isabellah men en silvermedalj rikare blev jag i alla fall.

Kanske är det dags att börja smälta ned mina SM medaljer och sälja. Man vet aldrig när Posten drar in på lönen, bäst att vara förberedd och ha krut i bössan. Så jag lär nog springa några SM till för att säkra pensionen.

… men vad hände nu med vädret? Solen har stekt som flottyr hela dagen men bara för att jag ska iväg och köra bana har solen bestämt sig för att ratta miljövänligt och energisnålt. Det blir till att dra ned mössan och vindpina sig över Västerbron.

Egentligen borde Jussi Björling sjunga O helga natt, men fråga mig inte hur jag lyckades ratta in Tommy Körberg på Spotify. Julsånger? Det är ju snart sommar… Men det är, utan invändning, en skön avslappning efter helgens alla hit- och ditflygningar. Genom, isländsk, vulkanisk obsidian, tog jag mig igår tidigt på lördagens morgon till ett snålblåsigt och narigt Uppsala. Folktomt så i vassen. Det var bara en våryster Fyriså som levde upp till det glättiga studentliv jag själv varit en del av för år sedan. Uppsalas siluett tornade med kyrktorn och slott. Och det var mot sistnämnda jag tog mina steg i makligt tempo, så där lagom peppad att kuta livet ur mig på terräng DM.

10.30 gick startskottet och jag kutade iväg på nästa års SM-terrängbana. Vid varvning började jag känna av magknip. Aj då, det här var ju inte så bra, undrar om jag klarar mig i mål… Efter målgång fortsatte jag att springa, raka vägen till toa. Har ätit järntabletter på sistone och magen är inte helt glad på mig. Efter toabesök och en riktig fuldusch, hoppade jag på Upptåget och tryckte på ”pling” vid Örbyhus station för att delta på Örbyhus IF årsmöte där jag hade blivit inbjuden att prata om min karriär. Det blev en stund av inspiration bland trevligt folk som gav mig massor av energi och smörgåstårta. Tack Örbyhus!

Idag var jag åter tillbaka i Uppsala för att denna gång springa Slottsstafetten. Vädermakterna var snällare och bjöd på lite sol. Så idag skippade jag både järntablett och mössa. Ett lyft måste jag säga. Den här stafetten har jag sprungit ett otal gånger och nästan varje gång har jag fått överta pinnen med god marginal. Men inte idag. Först till vår växling kom… Uppsala IF! Vaaa?! Men vi vann tillslut…

Nu har jag spacklat tak hemma i lägenheten och börjar känna att helgen har varit god och innehållsrik.

Nä, gott folk, här sitter jag och skriver. Jag är hungrig som en varg. Hejdå, punkt, slut.

Nu med facit i hand kanske jag inte borde ha åkt. Men blir jag uttagen till ett VM så VILL jag, kort och koncist, springa.

Jag kände mig sammanbiten både före och efter loppet, lätt frånkopplad från omvärlden och istället långt inne i alla mina egna tankar inför fredagens försök. Kvällen innan mitt lopp var jag väldigt, väldigt nervös. Nervösare än vad jag har varit på länge faktiskt. OCH, det är inte likt mig. Det var nervositet över hälsenans hållbarhet och det var nervositet över min kvarvarande form. Väl i loppet kände jag mig som en julgris som sprang efter eldiga vindilar. Jag hade med andra ord inte en chans att rättfärdiga mig själv trots att jag i god form hade varit med och slagits om finalplatserna.

Men nu hade formen tagit semester efter för många missade träningspass på grund av en krånglande fot. Och jag måste säga att det inte är snyggt att göra sitt absolut sämsta lopp på ett stort mästerskap och jag erkänner att jag skäms över det, inte för egen del, men gentemot förbundet som satsar så mycket… Nu när jag tänker på det så… aj, aj, aj… Förbundet behöver friidrottare som presterar och som visar framfötterna när det gäller. Medialt är det jätteviktigt och det är nog där min sko klämmer just nu; att jag blev ett sågningsoffer. Men som sagt, för egen del kvittar det, men det gäller istället att tänka större; det är svensk friidrott som presenteras och jag är en liten bit av den bilden och bör därmed även ta mitt ansvar på löparbanan. Men samtidigt är idrott nyckfullt, spontant, känsloladdat, impulsivt och ibland även irrationellt. Det går alltså aldrig att prognosticera ett resultat. Charmfullt eller inte, det är bara att gilla läget.

Nu är jag åter hemma. Ett berg av brev och tidningar mötte mig innanför dörren och i köket stod jag och gavlade med ett tomt kylskåp ett tag innan jag vaknade upp från min resetrötthet. Väskan med alla svettiga kläder får bli ett annat kapitel. Jag har grämt mig över min tävlingsmiss några dagar nu men allt ont har något gott med sig. Så även i detta fall; Jag inser hur mycket jag älskar att stå på den där förbaskade löparbanan och jag inser hur mycket kraft jag får av att se alla toppidrottare, jag förstår mina egna drivkrafter bättre, även i ett misslyckande. Mina målbilder blir klarare och jag känner mig, konstigt nog, rakt igenom starkare. Jag har helt klart fått ett nytt synfält efter den här resan, inte bara tävlingsmässigt utan även mentalt. Arabvärlden har jag bara sett på tv men jag kunde konstatera att skillnaden var en näve sand… eller två. Tyvärr påminde Mattias Claesson mig på flyget hem att jag hade ätit halalkött hela veckan… ÅÅÅÅ NEEEEJ!!!

Dagarna i Qatar blev ett minne för livet, på en scen några få förunnat får uppleva. Tänk att just jag är en av de lyckligt lottade som får vara på ett VM. Helt otroligt. En vacker dag kommer jag kunna sätta andra ord på mina år som idrottare, men just nu lämnar jag det därhän och nöjer mig med att säga att friidrott för mig är löpeld… eller..eeeh… ja… äsch… god natt.

Ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja… Qatar, inte Qatar, Qatar, inte Qatar… Suck. Min uppladdning har inte helt gått enligt planerna. I fredags kom jag halva uppvärmningen innan smärtan rev sönder mig. Då var det många tankar som rullade runt i huvudet. Ilska, besvikelse, uppgivenhet och accepterande. Ok, det skulle alltså inte bli någon sandöken för mig, ingen burka, ingen emir till bordsgranne, inget kamelkött till middag men framför allt ingen VM-start. Hur ända in i baljan har jag lyckats dra på mig denna fjantskada som inte ger sig till känna förrän jag tränar och som dessutom försvinner totalt efter sista steget.

Det måste vara en elak och dum tomte som har slagit sig till ro där inne i hälen med omnejd och slipat renhornen mot min hälsena eller mot slemsäcken på insida vänster fot och ibland på utsidan.

Jag var flyende arg när jag i fredags åkte hem från träningen på Bosön. Svartare än vanligt i och runt ögonen blängde jag ilskt på de glatt kvittrande krogbesökarna på gatan, nästgårds, hemmavid. Jag traskade vidare hem med träningsväskan över axeln och fortsatte resten av kvällen i åskans tecken. Dagen efter var jag snällare. Som sagt; ok, inget Qatar, bara att acceptera.

Men efter en lyckad massagebehandling var det som om gråkappan fick liv igen och klarnade upp. Helt plötsligt började det kännas bättre och bättre. Men fortfarande var jag i mellanmjölkens land i mitt svar angående VM-start. Nja…

Idag, tisdag var jag fortfarande en nja-sägare, precis som med folkomröstningen 1980 om kärnkraften; Ja, Nej och Nja (linje 3).

Men efter ett bra eftermiddagspass där smärtan var väck á la fönsterputs, kände jag hoppet spira. Jag letade och kände efter, fanns inte smärtan där någonstans? Men nä, så nu håller jag tummarna att det håller. Väskan är packad och full, och jag med den… Nu blir det kutym i Qatar.

Men först lite Aerosmith och Run DMC på VH1.

I helgen fick jag äran att stå på samma startlinje som Dibaba över ett 2miles lopp på de erkänt snabba banorna i Birmingham. När andra räknade på varvtider stod jag och räknade på hur fort jag måste springa för att inte bli varvad.

På fredagskvällen anlände jag till en livlig hotellfoajé där det var ett myller av språk och nationaliteter, världsidrottare om vart annat. Ljudnivån var hög och jag kände mig lite förvirrad där jag stod själv i min lite blyga, svenska beklädnad. Är jag en av dessa elitidrottare? Det var en absurd känsla men jag gillade den, eftersom det nu börjar gå upp för mig att jag faktiskt har klivit in i finrummet, även om det bara är ett litet steg in i farstun, så är jag ändå där och kan nytta alla chanser för att bli ännu bättre som löpare.

Lördagens tävling blev förvirrande, sansad, kontrollerad, ofokuserad och reflekterande. Jag stod på läktaren och kände av atmosfären någon timme innan min egen prestation. Luften andades kvalm och jag sjönk ned i en läktarstol och var nära att helt glömma bort att jag själv skulle ut där i hetluften om ett litet tag. Till höger om mig på ett podium stod Jonathan Edwards och pratade i direktsändning, rakt fram hade jag Comes hoppandes i längd, till vänster var det någon britt som hoppade höjd till publikens glädje och i stolen bredvid satt min ”helgkompanjon” och rumskompis Adrienne Herzog(ooootroligt duktig löpare). Jag var med andra ord ett riktigt blåbär.

Jag skrattade. Adrienne pratade ideligen om 8.50-tider som om det vore det mest normala i världen: ”…normally I do, like, 8.50, but you know, that’s nooothing, you can do it”. Ja, kanske det, sa jag för mig själv. Varför inte? Jag började intala mig att 8.58 nog skulle kunna gå att få till. Girig som få. Men den drömmen blev omkullkastad när det var dags för presentationen av oss på startlinjen. Det är med ett leende jag tänker på det. Där stod jag bland löpare av rang och pondus medan speakern noga och träffsäkert radade upp meritlista på meritlista till han kom till mig; ”På bana 6 har vi, från Sverige, Ulrika Johansson, vinnare av… eh, vinnare av… eh… SM…”. Jag tror han hade vaskat långt ner i grytan efter någon merit som kunde ha stått upp mot övrigas banalt bra betyg. Ok, där rök mitt självförtroende.

En halv överkropp längre än alla andra var jag som en jätte med mina 1.75m bland dessa 1.50m långa medlöpare. Jag hann tänka: ”är jag själv på löparbanan? Jag spejade över deras huvuden och tänkte syrligt och sarkastiskt att: ”jag får nog göra loppet själv idag, jag ser inga andra…”. Sen brann skottet av.”OOOOOIIIIIIIII, vad fort det går..!!!!” 2.58 efter första km (och då låg jag ändå långt bak i fältet) och sen var jag nära att få hälsa hem på de sista varven. Benen brann av olycka och misär och det var med nöd och näppe jag klarade av att gå av banan själv.

Jag fick ändå med mig ett nytt personligt rekord på 3000m (9.05) och i mål efter 2miles blev tiden, efter ett extremt stappligt sista varv; 9.48. Jag är nöjd. Men nu sitter jag här med en täppt näsa och undrar om jag ska bli sjuk eller inte. Jag kör på inte. Termometern visar på -20 och min tränare har ordinerat mig en lugn träningsvecka. Välbehövligt, jag behöver lite återhämtning. Minst sagt.

Jag säger Tack!

Min syster och jag är väldigt olika. Jag har aldrig i hela mitt liv lyckats slå henne på fingrarna när det gäller det intellektuella. Mången gång det har varit som jag ringt upp henne efter att ha läst någon intressant bok, artikel eller sett en spännande dokumentär på tv bara för att höra hennes åsikt. Det roliga, eller irriterande, är att hon alltid har kött på benen oavsett ämne jag drar upp. Som svar får jag oftast: ”ja just det, jag läste en bok om just det ämnet och jag tolkade det annorlunda, enligt jämförelserna och teorierna borde det…”. Jag slutar aldrig att förvånas över att denna människa faktiskt är min syster.

Ändå är vi lika som bär trots att hon ständigt försöker dementera det. Hon ringde mig igår och berättade en lustig historia. En nyanställd arbetskamrat till henne sa på en av deras fikaraster: ”jag kollade på GE-Galan och såg där en tjej som sprang 1500m och hon var SÅÅÅÅÅÅ lik dig”. Min syster hade börjat fnittra och tillslut erkänt att vi var syskon.

Det intressanta är att alla föds med olika talanger, olika förutsättningar och olika fallenheter trots att vi alla kan se skrämmande lika ut. Med åren har jag lärt mig att se människan bakom skalet eftersom alla har sin historia att berätta vilket är så himla intressant. Men ändå har vi en förmåga att bunta ihop alla i ett fack. När man lyssnar runt litegrann inom friidrotten finner man ganska snabbt att: ”… så här ska man träna för att nå resultat… eller så här ska man göra…”. Konstigt. Medelvägen är personlig. Jag går nog i motsatt riktning när det gäller långdistansträning men det fungerar för mig. Inte kan jag stirra mig blind på någon annans träning och tro att så måste jag nog göra, jag kan heller inte stirra mig blind på min systers fantastiska jobb inom kärnkraftsforskningen och inte heller min brors chefsposition på Vattenfall. Nej, jag måste se till mina egna förmågor. Lyckas man med det så tror jag att framgången är ett faktum. Hade inte jag trott på mig själv där ute i hetluften i Globen så hade det blivit pannkaka.

När chansen kommer - ta den. Självklart är det inte alltid lätt att prestera när nerverna gör en till en seg råtta. Gå ut på löparbanan och älska det du gör, älska utmaningen och känn ingen ångest inför det som kan föra dig till höjder du aldrig ens vågat drömma om. Gör som Anton Asplund: Spring respektlöst.

Min syster och min bror tog chansen att våga slå sig fram till enastående arbetspositioner, jag valde en annan väg eftersom mitt hjärta låg i det fysiska. Jag vågade hänga i år efter år, trots att det inte gav mig rikedomar på bankkontot. Men nu får jag njuta av ”gottpåsen” jag drömt om. Jag tog chansen och en uppmaning är att aldrig ge upp sina drömmar. En dag står du där som en vinnare. Oavsett ålder, oavsett vad normen säger och oavsett vad din omgivning säger så kan DU alltid säga: JAG lyckades löpa linan ut!

Ja, vad ska jag nu skriva. Hur kunde det bli så här tokigt?

… för jag hade faktiskt siktet inställt på 9.07 om jag ska vara ärlig. Men det höll jag för mig själv. Ibland gluttade jag på resväskan, som stod där på golvet på hotellrummet och jag hörde morrningarna välla fram ur den lilla öppna springan. ”Hur ska jag våga släppa ut det här monstret?”. Men på tävlingsdagen så hade beklädnaden friserat till sig i vett och etikett och jag kunde med lätthet ikläda mig rollen som Stål-Ulla, Drak-Ulla, Full i RUllan och Ramla omkUllan… höll jag på att skriva, men nej, inte henne utan hellre KastrUllis. Med dunder och brak skulle jag prestera tänkte jag.

Nåväl. Allt måste ställas i relation till sig själv. Sett till världen är mitt resultat inte så ögonförstorande, men sett till min egen löparprestanda är den desto större. För helt plötsligt har jag häng på tjejerna framför mig som har meritlistor à la blyklumpar och helt plötsligt är jag med i matchen och kan mäta mig i ett större perspektiv.

Konstigt det där. Som jag har strävat, kämpat och kanske framförallt drömt om den där toppen, om att få vara med och slåss och prestera toppresultat, men nu känner jag mest blyghet inför det. Kanske säger någon att det är typiskt svenskt att känna sig urskuldande och att säga: ”äsch, det var väl inget”. Men jag kan heller inte klä på mig ”klänningen stropp” och spela påhittad stjärna. För jag har bara gjort ett resultat i mängden. Allt är egentligen strunt samma (men jäkligt kul).

Det som har varit viktigt för mig är att jag nu med ett par dygns perspektiv känner att jag har tappat respekten för fart och motstånd. Att jag har fått tid att reflektera i all uppmärksamhet och känna efter hur det känns.

Visst har den här säsongen startat med överhastighet som genererat i en perssänkning med 13 sekunder på 3000m och jag hoppas även kunna få ut, kanske inte lika mycket, men ändock ett par sekunder, på 1500m innan innesäsongen är över. Men att tro att jag ska persa i varje lopp jag ställer upp i är övermod. Min fokus ska ligga på att i varje lopp få ut max av min kapacitet. För då lär jag mig, oavsett tävling, stor som liten, att alltid behålla brännpunkten het och våga lita till min egen bärighet. Det är då resultaten kommer.

Jag tror att det har hjälp mig i mina prestationer, för det är någonting jag och min tränare har jobbat med under en lång tid och kanske är det nu jag får skörda frukterna av det. Inte bara av den fysiska träningen, utan även från den mentala biten.

Nu vet jag att jag kan, att jag har tagit ett steg till i min utveckling mot mitt tak.

Jag fortsätter den målinriktade promenaden med min tränare som visar på rätt väg i form av hård, hård träning och i en uppsluppen melodi dansas intervall på intervall igenom med leenden på läpparna… eeh… tänk om det ändå vore så enkelt. Jag tror jag glömde smärtan någonstans. För det gör ont att bli bättre. Väldigt ont. Men, det blir morgondagens dilemma. För nu räcker det alldeles utmärkt med att bara vara nöjd med min nya tid. Jag fick till och med träningsledigt idag för att ta nya krafter imorgon och känna drivet igen.

Så just nu lutar jag mig bakåt… och ler.

Vaknade i morse och var lugn som en filbunke. Masade mig ut i köket och satte mig till rätta och läste lite i Svenska Dagbladet. Mitt i en artikel slog adrenalinet igång alla mina system och jag tappade helt fokus på vad jag läste. Men ens var jag klarvaken.

– Ja, just det. Jag ska ju tävla idag…
Jag satte nästan kaffet i vrångstrupen. Men jag harklade mig och kom åter in i den jobbiga artikeln om halalkött. Ska jag bli vegetarian nu efter att ha läst det här? Men i jämförelse, vad är ett 3000m lopp i Sätra mot vad de stackars korna får genomlida? Inte mycket. Men jag måste säga att jag kände mig som en, eller åtminstone en halvslaktad kossa efter målgång; ”Halal-Ulla”.

Måste fokusera på uppgiften och inte spilla energi på att gå hemma och vara nervös. Så förmiddagen ägnades åt att tassa runt i lägenheten och plocka med prylar, lösa ett halvt korsord, måla naglarna metallic-blå och läsa lite i Mika Waltaris bok; Sinuhe egyptern.

Tänk att första loppet för säsongen alltid spökar i hjärnbarken. Men väl på plats i Sätra smälte mitt hjärta när jag kände tartanlukten och jag började le istället för att tänka på fjärilarna i magen. Jag är knäpp tänkte jag. Efter loppet kommer jag att vara som en kolibri i horisontalläge med dropp. Hur kan man gilla sådana energitömningar som dessa? Någonstans började jag skratta och jag måste få säga det. Löpare är knasiga. För en utomstående är det ju nästintill självmord det vi håller på med, men ändå älskar vi det. Det är en ekvation som är svår att få ihop. Kanske det är tid nog att väcka upp Einstein för att lösa gåtan. Krökta rum hit och dit löpta åt ett och samma håll, i alla fall när vi är på de kompasslösa, doserade banorna.

Jag gick som klockan själv idag och avslutade sista kilometern på 3.00.9. Sluttiden blev 9.14.85 och det var personligt med 6 sekunder… tror jag. Jag lyckades behålla fokus. Det är förövrigt något jag har jobbat mycket med och kommer fortsätta med.

Nu är jag hemma och har firat nya personliga rekordet med Felix halalpytt i panna och efter det lite Polly till efterrätt. Gourmet a la Nobelmiddag. Jag lyckades även rycka bort handtaget till frysen… jag får nog sluta gå på gym…

Lördagskväll och grannen har fest. Jag är mest såsig i huvudet och funderar på att njuta lite musik och stirra på dumburken ett tag. Perset gav mig mersmak. Nu är rädslan över tävlingsdebuten borta och nu finns bara vargaögonen kvar, hungriga på nya tider.

Den åtalade (jag) förs in till förhör där de pampiga påfåglarna sitter på rad och ler, redo att sätta dit mig. Någon tar till orda:
– Som ordförande i Bevara Dublins Lera (BDL) har vi härmed anledning att kalla situationen i fråga för Skarpt läge, detta efter att ha läst ditt sms, som du mottog någon gång strax efter målgång på terräng EM. Helt klart indikerar dessa ord på ondsinta ränker. Aktiviteten ”Sänk Irland i Atlanten” finns inte med på klimatmötets agenda och bör därför inte heller finnas med i din. Har den åtalade någonting att tillägga?
– Eeh… jo… jag borde ha sprungit fortare.
– Precis. Som det sades där borta i Dublin så handlar det om inställning. Eller hur? Och det hade inte du. Du sågade Irlands bästa lera som används i pappersindustrin, som tätningslager och till keramik. Vad av detta? Vad tänkte du med när du stod där på startlinjen. Var fanns dina hästar? Var fanns gnistan till att springa skjortan av dina konkurrenter? Svara!
– Jo… Alla tomtar på loftet var med mig, de stod uppradade i fina led redo för en batalj. Utrustade med gummistövlar och spade. Jag hade rätt inställning, jag hade försökt hela förmiddagen och dagen innan med visualisering och terapi. Jag såg mig själv springa med lätta steg. Jag hade rätt inställning, jag lovar. Men efter 500m bytte en av tomtarna ut sin mössa mot en keps och bröt därmed hela mönsterordningen. Jag trampade snett och kom sen in i trallen ”prästens lilla kråka skulle ut och åka ingen hade han som körde, en slank han hit och en slank han dit och en slank han ner i diket”.

Åklagarpodiet kom av sig. Jag bröt tystnaden och fortsatte:

– … harkel… jo, jag erkänner. Jag gav upp… Min blick blev modfälld och jag kikade upp under min långa lugg och fick ögonkontakt med BDL:s högste höns. Förnöjt vrider han på sig och knyter näven i luften för att påvisa vinsten och därmed även mitt nederlag.

– Du, skriker hönset. Jag säger DUUU, kom näst sist. Endast en placering från Jumbo, Dumbo och Kalkonplatsen. Att du inte skäms! Vett och etikett säger att dylikt beteende på löparbana inte bör tolereras eller beaktas och därmed även alltjämt bestraffas. Att du sedan får stöd av en av dina träningskompisar som pushar dig till utplåning av tävlingsområde, eller inte bara det; av hela staten Irland, måste anses som ett riksomfattande problem som kräver åtgärdspaket och straffkommendering omgående.

Jag sväljer ljudligt.

Domarklubban ljuder hård i träet. Ekot lämnar plats för tystheten innan storfräsaren i 1700-talsperuk förkunnar domen från en avdammad pergamentsrulle.

– Härmed, på grund av otillräcklig kunskap och löpteknik inom ämnet lera på EM döms du till intervallträning 3(6x75-30sek) med 3min setvila här och nu, idag den 15:e december klockan 16.30 ute på Gärdet/Djurgården. Helst skall allt bedrivas i motvind, med stoppnålar i ansiktet skapat av snökaoset och helst på så moddigt och jäkligt underlag det bara går. Boha haa haa haa haaaaaaaa!!!!

Jag sa Tack och lämnade podiet. Dagens träning går till historien den också. Ingen stod på benen förutom den smarte revisorn som köpt skor med inbyggda spikar. Vurpor och en bristning blev den sammanlagda straffavgiften på oss allierade. Jag klarade mig med ett fall och ett blåmärke.

Tomten som bytte mössa mitt under EM och sabbade mina planer på att överraska mig själv skall jag omvandla till en marsipantomte och auktionera ut till allmän bjudning på julafton. Den som tror sig äta av andra skall själv ätas (panik ordstäv).

Nästa gång jag råkar ut för underlag jag inte tror mig klara av ska jag blunda hela vägen runt och fantisera om tartan (eller om tårtan). Men nu ska jag ut i mörkrets timma med mina dynamitgubbar och göra mig själv en tjänst och sänka Irland. Beware, här kommer Hemtjänsten.

I mitt huvud for all världens svordomar, ord jag inte tänker skriva ned för allmänheten. Ingen skulle få knäcka mig, alla är sämre än jag intalade jag mig själv under loppet. Ingen kan träna hårdare än jag. Mina tankar skrev ned mina motståndare till rännstenssopor medan mitt sinne höjde upp mig själv till skyarna. Under ca 26min var jag extremt osvensk i mina tankar. Jag tog för mig, tillät mig att vara respektlös och självgod. Ingen skulle vinna över mig, det hade jag redan intalat mig själv kvällen innan.

6:e november skall det ätas Gustav Adolfbakelser, just till minne av konungens ”bragder” i fält. Likt Lützen sänkte sig dimman den 7:e november över stock och sten, höljde in skog, barr och stam i trollik John Bauer anda. Jag såg startern sikta mot kråkorna medan vi alla andra på startlinjen siktade mot stjärnorna. Kråkan föll från telefonledningen, rakt ned på den finska korvgrillen som sköttes av ett finskt par i likadana träningsoveraller. Ekot efter startpistolen studsade över den snögloppande startsträckan. Alla bar iväg som om vi vore träffade av blixten. Det finns två saker jag verkligen springer för och det ena är startskott och det andra är Coca Cola. Inte ens under hot skulle jag dricka den där bensinen, jag ryggar undan och lägger benen på ryggen så fort någon nämner läskeblasket. Men idag var det, som tur var, startskott som gällde och inte kapsylpysta glasflaskor.

Loppet fortskred. Norskorna drog, jag efter, jag ännu längre efter, ena norskan växlade ned, jag ikapp, om och förbi, tog korvgrillen under armen ut på tredje varvet och grillade norskan rejält, men int gav hon med sig. Norskan stack och tog över grillen, jag tappade några meter. Grillen blev tung och hon slängde den i skogsbrynet ut på sista varvet. Två arga bålgetingar kom ut ur skogen, det slog gnistor, vem skulle vinna? Jag växlade upp och med ens gav hon med sig. Lyckan över att känna hennes steg dö ut bakom mig var enorm samtidigt som jag svängde in i målfållan och fick höja armarna i skyn.

Perkele, saatana! Jag vann ju. Precis enligt min egen kalkyl. Åren som idrottare har lärt mig att inte vika sig för övermakten. Att tro på sig själv även när tröttheten bedövar som mest och när tankarna spelar dig spratt. Att vara medveten om sin egen kapacitet, att våga tänka osvenskt och höja upp sig själv. Att se möjligheterna och inte svårigheterna. Trägen vinner alltid.

Gustav Adolfs Lützen den 6:e november. Ulrika Johanssons Perniö den 7:e november. Dimman var den samma. Bakelserna dagen innan är nog klart godare än den ”bakelse” det finska köket bjöd på. Efter loppet började tillslut hungern riva hål på magsäcken så jag stapplade in med matkupongen i högsta hugg för att njuta ett riktigt skrovmål. Ur stora buckliga grytor serverades en simmig kalops och till det hemgjord öl. Allt enligt finsk tradition och sisuanda. Jag trodde det var plommonjuice och höll på att sätta i halsen när jag insåg vad jag precis klunkat i mig. Jag ställde ifrån mig glaset och slängde istället en förstulen blick på kakfatet på kaffebordet. En dietiskt skulle våndas över gårdagens matintag. Men som sagt, det är bara att ta seden dit man kommer. Äta det som finns, springa på det underlag som karvats fram under snön och gilla läget. Det var jäkligt kul. Loppen på tartan glöms ofta bort i all dess likhet, men terräng sätter sig som ”en kniv i bonnajäveln” (citat Johan Wettergren), de glöms aldrig bort. Jag håller med.

Nu är jag åter hemmavid och ska snart äta en försenad segermiddag. Den som väntar på något gott…

Dagarna for förbi och nu känns allt som en dröm. Tillbakaslängd på posten med extrautdelning av Biltema på schemat. Vart tog mitt första VM vägen? I nästan tre veckor var jag i en värld jag tidigare bara drömt om. Men i år, gick den i uppfyllelse och jag kan med gott samvete säga att trägen vinner. Ge aldrig upp, för en vacker dag står du där på startlinjen i ett stort mästerskap.

Äran till trots, var det roliga över på 9.38.88. Så mycket träning, laddning och fokus jag lagt ned. Så mycket jobb med den mentala biten där ingenting får lämnas åt slumpen. Där inga tankar får gå åt fel håll och där inga känslosvallande angrepp fick göra mig mör, ingen ynklighet fick göra sig hörd. Alla eventuella störmoment jobbades målmedvetet bort.

Med perspektiv på alla år jag har idrottat inser jag hur mycket erfarenhet jag har vägskrapat ihop och som kom till användning den 15:e augusti. Min blick irrade inte, jag såg inte läktaren, jag var inte stressad, bara förväntansfull inför min uppgift, ingen rädsla slokade mina sinnen. Den berömda Brysselatomen kändes liten i jämförelse med hur min kroppsliga laddning var.

Pang! Skottet ljöd. Var jag träffad, halt, lytt? Nej, jag låg bara sist i startfältet och synade finalaspiranternas ryggtavlor. Enligt utsago hade jag dålig hinderteknik, till och med knackig sådan. Jag märkte inte av den, jag märkte mest av dem som hela tiden trilskades med att byta spår precis framför mig inför varje hinderpassering. Erfarenhet, klokhet, praktik och rutin blev dagens ledsagande ord.

Geschwint! Loppet var över, mitt VM var över, i huvudet rådde tabula rasa, jag var lättad, utrangerad, andefattig. Men sakta men säkert fylldes depåerna med nya intryck och jag lyckades smälta ned hela tårtkalaset till sista kaksmula. I en veckas tid fick jag gotta mig i läktarpanoramor, vyer över ett 100m lopp som ingen skådat tidigare. Jag tänkte på min egen, i det sammanhanget, ringa insats, men jag tänkte också på vad vår käre förbundskapten, Stefan Olsson, sa till oss innan vi åkte; ”Tänk på att ni är en av världens bästa i er gren”. I början hade jag svårt att ta till mig de orden, men ju längre jag sög på karamellen desto oftare nickade jag. Jag kvalade, precis som Usain Bolt till VM i Berlin, precis på samma premisser. Han tog världsrekord, jag tog personligt rekord.

Att jag har varit på ett VM känns nu som ett minne blott, trots att det bara var ett par dagar sedan jag äntrade hallen hemma. Trött och nästintill medvetslös som en klubbad kut somnade jag på två röda. Jag drömde om min ”fantastiska” intervju i TV där jag sa några väl valda ord om vitryskornas hårdsminkning… Ja, vad skulle jag säga? Det var ju sant… Klantigt kanske, men gjort är gjort.

Nu står Finnkampen för dörren och vem vet, jag kanske gör några nya epokgörande utlägg. För det är väl inte så långt mellan Finland och Vitryssland…

Jag var nervös, helt klart. Inför söndagens final på 3000m hinder var det många tankar som susade runt och slog kullerbyttor med mig. Om jag inte vinner, är då min VM-plats åt skogen och vad hade hänt om jag inte ställt upp utan valt en annan sträcka? Det var en utmaning som frestade på psyket. Timmen innan start skenade mitt humör från gravallvarligt till barnsligt fnitter. Jag kände mig odräglig, väl på startlinjen var det nattsvart: ”snälla ammunitionskolonn, skjut av det där startskottet någon gång så jag blir av med loppet, arkebusera mig och lämna mig som en döende svan, slint på avtryckaren och avfyra en haubits, RÖR PÅ BENEN FÖR SJUTTON!”.

Jag vann och blev svensk mästarinna på 3000m hinder.

Efter 14 år i den hårda skolan blir jag fortfarande nervös. Men idag har jag kommit till den punkten att jag inte flyr från det jag förut fruktade mest, det vill säga att misslyckas och inte prestera det som förväntades av mig. Idag stannar jag och möter ödet vilket i sin tur har byggt upp en styrka som jag har med mig i baggaget till nästa tävling och till nästa…

Men det var inte mitt eget öde som jag syftade till i rubriken. När jag satt där på läktaren och såg urvattnade finalfält, där försöksheat på försöksheat utgått ur programmet började jag fundera lite. Sverige har massor av löpare som självklart inte alla tillhör den yttersta eliten, men vad kul det skulle vara om fler vågade ställa upp på SM. Många är det runt om i Sverige som tränar ihärdigt och frenetiskt på sträckorna 5000-10000m. Löpare som mycket väl passar in på mästerskap. Det ena föder det andra och jag tror att om bara löparna kommer så kommer publiken och media med dem.

En skrämselhicka är alltid en skrämselhicka oavsett om du står högst upp på pallen eller längst ned på resultatlistan. Många säger säkert: ”nämen, jag är för dålig för ett SM, där vågar jag inte ställa upp”. Men jag vill påstå att alla är välkomna. Min tränare brukar säga att det roligaste med mästerskap är att titta på alla försöksheat, för där får du se ett helt spektra av världselit och mindre bra. Men alltid, alltid finns löparglädjen och viljan att ställas mot andra, man mot man, kvinna mot kvinna och mot sig själv ledsagad av strävan att utvecklas. Nästa gång är du tre placeringar högre upp i resultatlistan.

Från att ha varit en vinnare kommer jag på VM att ställas mot mirakulöst motstånd. Nu är rollerna omvända och jag kan, när stunden ger mig svaga knän, tänka att: ”det här går aldrig”. Men mitt mod ska ge mig vingar och jag läste ett sådant bra bibelcitat som jag hittade i en tidning vilket jag ska tänka på när jag står på startlinjen i Berlin: ”Din arm är full av kraft, din hand är segerrik och stark” (Psaltaren 89:14). Visst kan jag tänka att jag inte har något att göra på ett VM, men när jag tänker efter så är det just det jag har, precis som du läsare har att göra på ett SM. Så gör något oväntat och sätt som målsättning att vara i form till nästa års svenska mästerskap!

Det kommer att bli minnesvärt.

Jag satte mig upp i sängen och slängde ett halvöppet getöga på klockan, 08.00. Solen bokstavligen strömmade in i glipan mellan gardinparet. Jag hade sovit som en klubbad oxe. Nio timmar, det var knappt att fingrarna räckte för att räkna ut tiden i medvetslöshet.

Lag-EM i Leiria, Portugal. Hotellrummet var behagligt svalt trots den tryckande värmen utanför. Mina tankar seglade iväg till boken jag just nu kämpar mig igenom, drygt 600 sidor Dagen D, slaget om Normandie. Omaha beach, Sword, Gold, Juno och Utah. Om jag var nervös inför mitt hinderlopp hur nervösa var då inte de soldaterna som landsteg dessa stränder? Hmm… Jag håller ju på med underhållning, vad har jag att vara rädd inför?

De nya reglerna kanske.

Elemi… elime… Nej, hur stavas det? Eliminering, så ska det stå. Avlägsna, utgallra, sätta ur spel och även överhårda ord som likvidera bör skjutas in (lyckades jag med en ordvits nu?). Buden var hur som helst hårda för oss på de längre sträckorna. På 3000m hinder var det eliminering efter 1000, 1400 och 1800m det vill säga, den sista löparen över mållinjen vid dessa passeringar plockades bort.

Nog var jag taggad inför konfrontationen med de andra länderna. Batteriet var kryddat med högspänning och nära skjuter ingen hare, men det var inte långt ifrån överladdning. Jag slog upp boken på sid 143 och började läsa: ”… kapitulerade tyskar började dyka upp…”. Precis så ska det vara på banan idag tänkte jag och log lite elakt. Tyvärr blev det inte så utan det var bara en polska jag lyckades eliminera/likvidera… nu blev det här ämnet helt plötsligt väldigt smaklöst. Jag måste nog sluta läsa böcker om krig, varför läser inte jag gulliga kärleksromaner eller ordinära deckare?

Klockan närmade sig startskottet. Det spratt i benen och adrenalinet pulserade. Snart är det min tur, snart, snart, snart. ”Snart” blev till en försening och väntan i callingrummet blev längre än önskvärt. Men till slut, på given signal från regelrätt funktionär ställdes vi upp på spikrakt led utan utträdesbehörighet. Loppet blev en total flopp för min del. Mentalt föll jag hårt, men att inte sätta ribban högt betyder ofta att jag presterar sämre. Jag drar hellre på mig lite blåmärken, skrubbsår och huvudvärk bara jag lär mig någonting nytt genom att våga, kanske springa fortare än vad tyglarna håller för, testa gränserna och dra en rövare. En dag håller det.

Nu är såren slickade, en axelryckning. Hellre jaga vildand (vild-and) än igen and alls… Ordstäv är inte min starka sida, jag hittade bara på ett. Ikväll på GP i Sollentuna ska jag i alla fall se till att jag får med mig en riktigt vild en hem på middagsbordet. Grillfest på Söder för de som har vägarna förbi, det bjuds på oplockade gåsar, sprängda ankor och i värsta fall även kalkon. Varmt välkomna.

Det här är nog första gången i Rånäs historia som vi på damsidan inte får ihop ett lag. Det är nästan lite pinsamt att vi som ändå ska tillhöra de bästa löparklubbarna i Sverige inte ens kan få ihop ett lag på 3x1500m. Excellent, charmant, förstklassigt. Vilka fler synonymer kan jag hitta på, superbt kanske? Men vid en närmare titt på Rånäs’ struktur så har vi förvandlats till en klubb med mer och mer långdistansinriktning mot gårdagens medeldistansdominans. Så visst kan det vara svårt att mentalt hänga med och inse att vi idag faktiskt får kämpa för att få ihop till lag på stafett-SM. På herrsidan ser läget helt annorlunda ut och det är synd att vi inte kan kroka på i deras framfart.

Men ja, ja. Vad är väl en bal på slottet? Våra gamla hederliga bussresor som jag har tusen och åter tusen minnen ifrån, land och rike runt med idel ädel glada rånäsare. Sammanhållningen har varit vår ledstjärna och alla tokiga lekar i form av frågesport, vem som springer snabbast fram och tillbaka genom ”busskorridoren”(dock alltid när bussen stod still), vem som kan få in flest skumgummigodis i munnen, för att nämna några, har fått alla att skratta och kikna.

Så det hade varit kul, att få sitta och skumpa runt i en buss, äta godis, leka lekar, titta på utsikten och prata med kompisar. För det är inte så ofta vi individuella idrottsutövare får chansen att tävla i lag och umgås på det sättet. Så vad ska jag NU göra i helgen?

Tabula rasa. Det tomma, vita pappret som kom flygande och lade sig över helgen kommer jag nog ändå med enkelhet att fylla. Jag kanske ritar något på det, jag kanske fyller det med ord, viker ett pappersflygplan eller river sönder det till snöflingor. Allt detta hade jag inte fått göra om jag stått på startlinjen på stafett-SM, så jag ska inte sörja platsen jag inte får vara på utan njuta av där jag är, dvs: hemma.

Men Rånäsdamer kommer tillbaka som Dr Mugg hade sagt: ”som en fis i en långkalsong”.

Ut på sista varvet… en tanke tog ett lätt fäste… tänk om jag vinner…

Årets terräng-SM blev en hårdsmält helg för min del. Två guld och två lagmedaljer, guld och silver. Jag är fortfarande ganska fåordig trots att det gått en vecka. Men ändå, det är en vecka med många tankar och en del omvärderingar. Kanske borde jag ha lyssnat på vad min pappa sa till mig en gång för länge sedan: ”Du ska satsa på långdistans”. Då var det inte aktuellt eftersom jag hade siktet inställt på 800m. Men idag inser jag att han hade rätt, visst är jag en långdistansare… men inte mentalt… än.

Terräng-SM. Varje år försöker jag krångla mig ur det. Men tillslut har jag ändå alltid stått där utan större ifrågasättning, på leriga, kalla, torra, blöta eller perfekta underlag. Mina placeringar har varit allt från bu till bä. Men aldrig att jag har drämt till med, för mig, hjärtstillestånd genom att plocka hem de åtråvärda gulden. Om jag under söndagens lopp var lugn som en filbunke var jag desto nervigare på lördagen när den korta banan skulle gå. Jag hade svårt att fokusera på den jag pratade med, min blick irrade runt bland alla människor, precis som om jag letade efter någon, jag hade svårt att sitta still. Jo, jag var nog lite nervös hur kroppen skulle svara. Träningslägret i Italien hade nog tagit hårdare än vad jag tidigare trott, det var faktiskt först på lördagens tävlingsdag som jag vaknade på morgonen utvilad. Bättre sent än aldrig.

På startlinjen. Jag irrar återigen med blicken, söker, från ansikte till ansikte, vad letar jag efter? Till slut finner jag bland alla människor; fokuset, och det enda jag ser, är framåt.

Dammet solkar våra skor men det är lika bara att vara glad så länge det går för snart kommer tröttheten att ta kol på armar, ben och humör. Det är då det gäller att inte ge upp. Skillnaden från tidigare år är att jag nu inte ledsnar lika fort på kilometer efter kilometer i löparspåret. Jag tycker fortfarande bäst om att känna klöset på snabba intervaller och att lyfta tunga vikter på gymmet. Men jag har lärt mig att älska längre sträckor även om jag, som nämnt ovan, inte har nått dit fullt ut mentalt. Nu känner jag en helt annan drivkraft för de längre distanserna, en annan tjusning. Det går inte att ösa fullt från början och tro att det ska hålla. Istället för ett tidigare avståndstagande har det nu blivit en ny utmaning för mig att hålla lite i tyglarna och avvakta. Jag kanske kan vända sida i boken nu. Att känna frestelsen och våga ta steget och säga att jag är en långdistansare. Att gå min egen väg, att inte titta på hur andra gör, att våga utvecklas och våga se sig själv längst fram och framförallt våga säga till sig själv att: ”jag är bäst”.

Så årets terräng-SM var inte bara placeringsmässigt guld för mig, det var även guld för min tro på mig själv och allt jag har bestämt mig för. För mig personligen var det här ett stort steg men jag togs ganska snabbt ned från mina höga hästar när jag åter på måndagen stod på jobbet och sorterade post och blev tilldelad… extra postutdelning pga personalbrist.